Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nygrekiska kulturströmningar. Några konturer. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nygrekiska kulturströmningar
det gamla språket, »kathareüousa», ville
hävda detsammas av traditionen givna
företräde. Man sköt undan folkspråket, som ej
ägde tillräcklig precision och saknade ord
för en mängd abstrakta och moderna
tekniska termer, och man önskade i syfte att
vinna en garanti för patriotism och
nationalism återgå till och knäsätta traditionens
och förfädernas språk. Kathareüousa blev
visserligen det officiella språket,
administrationens, arméens och kyrkans språk, men
i den allmänna kulturutvecklingen blev det
endast ett tekniskt hjälpmedel och ett bevis
på en högre bildning —- ett socialt
klassmärke.
En av de mest betydande
representanterna för den grekiska kulturen, sådan den
tedde sig vid 1800-talets mitt, var den
lysande Alexander Rangavis († 1892),
skald, militär, vetenskapsman, diplomat.
Han var en förkämpe för de puristiska
språksträvandena, en betydande och
fascinerande personlighet och en flitig författare,
som utövade ett stort inflytande på sin
samtid. Numera torde hans verk mera sällan
läsas.
Men det var icke i Grekland utan på de
ännu i främmande besittning varande
joniska öarna, som de första skotten av ett
nytt litterärt liv sköto upp. Medan purismen
och antikkulten ännu härskade i Athén,
hade man här frigjort sig från dess
hämmande inverkningar. Dessa öar stodo helt
naturligt under italienskt kulturinflytande,
men folket hade bibehållit sina förbindelser
med den grekiska kusten. Det var hit
klefterna ofta flytt undan de turkiska
razziorna på fastlandet, här sjöng man deras
sånger och här utvecklade sig bland folket
fritt det nationella arvet.
I denna miljö föddes 1798 den man, som
skulle bliva den nygrekiska litteraturens
nydanare, greve Denis Solomos. Det var han,
som ansåg, att den nedärvda nationella
grekiska andan och dess uttrycksformer
voro att söka i folkvisan, i klefternas sånger
och i fiskarnas och bergsbornas sägner och
berättelser. Han studerade dessa och
framför allt deras språk. Han hade ej uppfötts
med den klassiska grekiskan, var fri från
Fanarioternas fördomar och gav i sin egen
poesi form åt det språk, som levde på
folkets läppar. Hans glödande
fosterlandskärlek skapade den dikt, som förde hans
namn till eftervärlden, hans 1824 utkomna
frihetshymn, som blivit grekernas
nationalsång — en grekisk marseljäs. Ett stort antal
andra dikter av hans hand visar en skald,
som inspirerats av folkpoesien utan att
förfalla till imitationer och efterbildningar och
som kunde visa, att folkets språk var fullt
värdigt de höga ämnen det behandlade.
Hans namn är alltjämt aktat och ärat över
hela Grekland.
Att nämna Solomos’ efterföljare bland
skalder och författare från de joniska öarna
eller av den joniska skolan, som den
kallades, skulle vara att uppräkna en mängd
namn, som ännu skattas högt i Grekland
men som för oss endast förbliva namn. Två
drag i denna poesi må i korthet beröras,
språket och motivvalet. De joniska
skalderna strävade att fullkomna folkspråket, det
gick ej med ens, gamla ord och böjningar
kommo med, men man närmade sig mer
och mer det språk, som är den klassiska
grekiskans naturliga utvecklingsstadium, d.
v. s. »dimotikf». Ett närmare ingående på
den intressanta frågan om dimotikf ligger
utanför denna lilla skiss. Allenast må sägas,
att språket visserligen innehåller en hel del
låneord men att huvudmassan är grekisk.
Dimotikf är icke heller enhetligt över hela
landet, dialekter och arkaismer förekomma,
och uttalet är olika i olika trakter, men trots
att frånvaron av en politisk och
administrativ centralisation fördröjt dess utveckling,
är det att betrakta som det egentliga
modersmålet. Det talas ej endast av folket utan
även av alla dem, som vilja uttrycka sig på
ett naturligt sätt, det tillhör alla klasser och
alla bildningsgrader, och även om det icke
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
