Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantik och fascism. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantik och fascism
Via de i Trion fi med Konstantinbågen.
Fascismen lärer Italiens ungdom att
dess lands historia, allt från Cavour och
fram till den oktoberdag år 1922 när
Mussolini med sina svartskjortor gjorde
»marschen mot Rom», är ett enda sorgespel.
En tvedräktens och tvekans tid, när folk
och styrelse i lika mått fick tömma
förödmjukelsernas bägare i botten. När Crispi
nödgades svälja Bismarcks hånfulla råd
att begränsa landets expansion till att gälla
export av »sångare, dansöser och
positiv-halare», då mer än hälften av befolkningen
varken kunde läsa eller skriva och på femtio
år nära tjugo miljoner måst utvandra för
att överhuvudtaget rädda livet och då till
sist Italien, efter att ha offrat mer än en
halv miljon av sina söner på världskrigets
altare och fått tillbaka dubbelt så många
som invalider, stod där med två tomma
händer, utan något av allt det som blivit
det lovat. Guerra vinta, pace perdnta —■
kriget vunnet, freden förlorad!
Detta är sant. Däremot är det inte sant
att Italiens uppbyggnadsarbete i de första
femtio åren var ett dåligt verk. Framstegen
voro lika stora som i något europeiskt land
1870—1920. Kanske större, med hänsyn
till efterblivenheten och splittringen. Vad
angick det en piemontesare vad som
hände den föraktade sicilianaren, och voro
ej Milanos, Bolognas, Firenzes
framstegsmän snarast fientligt inställda till »det
korrumperade Rom»?
Ett är säkert. I det förenade Italiens
första halvsekel var det blott en gång som
hänförelsen för enhetens idé, för en
enskild personlighet svepte som en vårvind
över landet. Den gången när Garibaldi,
hjälten från Caprera, iklädd sin röda
frihetsskjorta och stödd på sin krycka
trädde in i deputeradekammaren i Rom
och svor sin trohetsed, sitt enkla giuro till
riket och till kungamakten, till
enhetsverkets fullbordan.
Italiens lättrörda, lidelsefulla folk
saknade kanske alltför länge och alltför ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
