Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Romantik och fascism. Av Alma Velander-Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma V ei an d er - P hili p
en stark centralgestalt som kunde tvinga
dem att lyssna och att lyda, som kunde
förmå dem att tro och att handla. När den
mannen kom, var han långt ifrån en sådan
gestalt som folkfantasien älskar att kora
till hjälte, fläckfri, med högburen panna
och öppet visir. Han var en överlöpare
med ett brokigt och halvdunkelt förflutet,
en socialistisk skränare och agitator, vars
aktivism ofta snuddat vid både anarkism
och syndikalism för att så, med en
halsbrytande saltomortal, hamna i nationalism
och militarism. Han var en man som
skiftat åsikter och ståndpunkter som en
kameleont och om vem man har sagt att
intet är honom heligt och att intet finnes
som han ej har svikit.
I Gaudens Megaro’s förträffliga studie,
Mussolini in the Making kan man följa
år från år, ibland nästan dag för dag, i
tal, i brev och tidningsartiklar smedsonen
från Predappio på hans slingrande väg mot
maktens tinnar. Med berömvärd oväld
klarlägger Megaro hur de många belackare
som skildra Mussolinis karriär som en enda
kedja av lögn, svek och brott, äro lika
fjärran från sanningen som de ännu flera
panegvriker och tallriksslickare som
framställa honom som en ädel heros, den där
städse älskat sitt land över allt annat
och som druckit sin bittra lärotids visdom
ur de djupaste brunnar: Moses, Cyrus,
Solon, Machiavelli, Goethe, Schopenhauer,
Nietzsche, Strindberg, Sorel, Balzac, Renan
— en grann gobelin av effektfullt
sammanställda namn och tankar som bakgrund
till II Duces mäktiga gestalt.
Ingenting är lättare än att leta fram sats
efter sats i Benito Mussolinis rika florilegium
av teser och antiteser, vilka stå i den mest
skärande kontrast till varann och till
hans handlingar. Han som skulle visa
Tredje riket den ödesdigra vägen till
diktatur och militarism, patriotism och
expansion, förkunnade en gång:
Patriotism är en borgerlig fetisch. Fädernes-
land är ett spöke — liksom Gud — och liksom
Gud hämndgirigt, grymt, tyranniskt, identiskt
med militarism. Om det ännu finnes en överhet
nog galen att befalla krig, så skola folken neka
att gå ut och slakta varandra. — Vi äro inte
italienare, vi äro allra minst européer. Ubi bene,
ibi patria. — Jag skall skapa det
antikrigsmed-vetande som saknas idag.
Och samme man, som skickligt utnyttjat
huset Savoia såsom en kontinuitetens och
laglighetens sköld, som uppnått
konkordatet med kyrkan och ödmjukt knäböjande
dröjt i bön vid påven Pius XI:s fot, skrev
tjugo år tidigare under signaturen »sann
kättare», Vero eretico: »Avskaffa konung
och präster. En konung är onyttig,
improduktiv. Religion är opium för folket.»
Detta har föga att betyda annat än för
pedanter och fanatici. En
politiker-diplomatstatsman, som inte kan skifta mening,
kan lära, utvecklas, förvandlas, saknar
förutsättning att med framgång vandra
någon av dessa banor. Det är endast sig
själv som en boren ledare måste förbli
obrottsligt trogen, endast kontakten med
sitt folk som en nationell diktator aldrig
får förlora. I bägge hänseendena håller
Benito Mussolini måttet.
Att den unge Mussolini, son av en
övertygad marxist i 1890-talets fattiga Romagna,
där de sociala orättvisorna förvisso ropade
till himlen, blev socialistisk agitator var
föga märkligt. Om han därförutom tog i
arv av sin goda, fromma mor — enligt
närstående den enda människa som Benito
Mussolini verkligen älskat — också
kvaliteter och känslosträngar av helt annan art,
är svårare att avgöra. Till temperamentet
var han sin fars son, politiskt en lärjunge
av Marx och Sorel och i sin hela inställning
barn av sin tid och sin miljö. Han känner
det fattiga italienska folket inifrån och
underifrån, han vet precis vad det begär av
bröd och av skådespel, av realiteter och
av romantik. Över hans torftiga säng hängde
en gång mottot Viver liberi, han levde på
bönor och polenta och älskade — långt
7°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
