Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Samuel Pufendorf och den praktiska filosofien. Av Åke Petzäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke P et z ä 11
av sina vedersakare en utmaning till duell
på värja! Han är emellertid angelägen om
att få framhålla att den bedrövliga
kontroversen icke kastar någon skugga på det
land, vars gästfrihet han åtnjuter.
Antagonisterna äro två tyskar, juristen Beckman
och teologen Schwarz. Sin betydelse har
denna strid däri, att den är signifikativ för
den situation, i vilken den nya moral- och
rättsläran befann sig under 1600-talets senare
hälft och också därför att den alarmerade
hela den lärda världen och väckte
ortodoxismen till strid mot Pufendorfs idéer.
I Lund vart dock sanningens seger snabb
och fullständig. Kungl. Maj:t resolverar i ett
brev av den 15/8 1672, att skriften »de jure
naturae et gentium» »hvilade på säkra och
axiomatiska principer hvilka ingalunda föllo
emot den rena gudaläran, ej heller afveko
från ethica vere rationalis et scientifica»!
Då motståndarna trots detta publicerade en
skrift med en utförlig förteckning över alla
de farliga försyndelserna mot den rena
evangeliska läran, blev denna index officiellt
förbjuden och boken offentligen bränd i
Lund. Beckman blev landsförvist. På den
tiden var det tydligen av ett visst värde i
akademiska tvister att ha goda förbindelser
med Stockholm. Den avgörande segern över
sina belackare vann Pufendorf emellertid i
en dråplig skrift mot Beckman, där han i
varje fall fick skrattarna på sin sida mot sin
antagonist, vilken han älskvärt nog
kännetecknar som »vir stultissimus Germaniæ».
Det blev emellertid — som jag nyss
nämnde — inte blott en kamp mot dumheten och
intrigmakeriet, som Pufendorf fick utkämpa.
Kampen gällde intet mindre än den nya
vetenskapens rätt gentemot den samlade
konservativa traditionen. Segern blev dyrköpt,
men på sitt sätt så fullständig att
historieskrivningen glömt den, i varje fall ännu icke
på ett tillfredsställande sätt värdesatt den.
Vända vi oss till litteraturen om Pufendorf
och den bedömning han fått i de filosofiska
idéernas historia, så stöta vi på ganska
förvirrande och varandra motsägande uppgifter.
En av Pufendorfs efterträdare här, Axel
Nyblæus, en historiker av rang alltså, har
behandlat frågan »Om Pufendorfs plats i
nyare Praktiska filosofiens historia». Så lyder
titeln på en uppsats publicerad i Lund 1868.
Nyblæus ger en grundlig och värdefull
utredning av den praktiska filosofiens
problemläge under 1600-talet, men nöjer sig sedan
med att i korthet ånge Pufendorfs relation
till Grotius och Hobbes utan att vidare ingå
på hans faktiska betydelse. Detta är nu den
behandling Pufendorf ofta får från
filosofiens sida. Man nöjer sig med en vag
klassificering eller avfärdar honom som
ofilosofisk — icke sällan åberopande sig på den
kritik, som Leibniz bestod sin avundade
samtida. Leibniz betecknar författaren till
De jure såsom »parum jurisconsultus, minime
philosophus», en klen jurist och minst
av-allt en filosof.
Fakta synas dock tala för, att Leibniz’
omdöme icke är rättvist. Pufendorfs inflytande
har varit oerhört stort först och främst som
naturrättslärare. Hans här utkomna stora
arbete översattes till de flesta kulturspråk,
bl. a. till ryska på befallning av tsar Peter.
Andreas Wildes svenska översättning av De
officio, som utkom 1747 ger besked om, att
Pufendorfs doktriner ligga till grund för den
akademiska undervisningen i dessa
materier. — Ännu så sent som 1820 bestämdes vid
nyinrättandet av en lärostol i naturrätt
vid Sorbonne, att De officio skulle läggas
till grund för undervisningen.
Den juridiska tillräknelighetslärans
historieskrivare Loening hävdar uttryckligen, att det
är Pufendorfs teorier om viljefrihet, ansvar
och straff, som dominera den
rättsvetenskapliga diskussionen ända in i nyaste tid.
Icke blott hans doktriner utan t. o. m. de
exempel han valt gå igen i debatten. Med all
rätt anknyter också professor Kinberg i sin
Basic Problems of Criminology diskussionen
av tillräknelighetsbegreppet till Pufendorfs
formuleringar.
Det måste också starkt understrykas, att
de ledande representanterna för den
filosofiska spekulationen ingalunda i gemen
instämt med Leibniz. John Locke hänvisar
uttryckligen till De jure och antyder att han
sätter Pufendorf före Grotius. Det kan inte
heller råda något tvivel om, att Locke tagit
starka intryck från Pufendorf, och att vissa
idéer från denne kommit att spela en viktig
roll i upplysningstidens filosofi förmedlade
genom Locke.
Vi se alltså att såväl historien själv som
historikerna dömt olika om Samuel Pufendorf.
Detta är i och för sig förklarligt. Nyskaparna
på den praktiska filosofiens område måste
alltid röra sig med ett mångsidigt komplex
av frågeställningar. Det ligger nära till hands
att den historiska bedömningen löser ut en
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
