Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l ni k r o 11 i k a
Av Herbert Gr ev en i iis
.ANS NA DS TESTAMENTE
som film ? Man var tveksam. Skulle trollet tåla
mötet med kamerans nyktrare
verklighetskrav? Skulle det inte bara krympa ihop och
avslöjas som ett teaterspöke, berövat scenens
fantasidagrar? Av en ganska bisarr roman
blev genom radions förmedling ett av de
friskaste lustspel vår teaterlitteratur äger och
av dem bägge har med Stina Bergman som
ansvarig för manuskriptet och Per Lindberg
för regin blivit en filmkomedi där stoff och
figurer osökt smälter in i ett stycke
mellansvensk bruksmiljö.
Fördenskull har Hans Nåd själv ingalunda
förlorat något av sina fantastiska
proportioner. Det förefaller mig som om Olov
Sandborg, som inte utan skäl fått den koleriske
och knastrande ironiske översten och
kam-marherrn i disgrace på något slags
entreprenad, snarare saftat på honom i filmupplagan.
Det är en humoristisk skapelse av för oss
anmärkningsvärda mått. Det har här
ytterligare kommit något martialiskt heidenstamskt
över den gamle ädlingens profil och det får
honom att mot den på 70-årsdagen under
fanor och standar uppmarscherande
folkligheten framstå som den siste, i
uppstram-ningen alltjämt dekorative representanten
för hela släktled av krigare och ämbetsmän.
Effekten förringas inte nämnvärt av att
profilen i det alltför skarpa ljuset ter sig en
smula teaterkittad. Lite hafs och slarv får
man räkna med även när Per Lindberg
lyckas som bäst. Hans Nåds attityd är vresig
men kärleksfull. Det fanns i de bägge
utomordentliga dramatiseringar Hjalmar Bergman
gjorde för radio, alltså Markurells och
framförallt Hans Nåd, en folklig ton och en stor
slösande godlynthet som filmen med fint
gehör fångat och förstorat upp, inte bara i
vad som rör Hans Nåd direkt utan även i
de utfyllande scenerna. Bruksfolkets hyllning
blir en bred och praktfull burlesk. Likaledes
den stora villervallan i köket inför den stora
lunchen. Man är glad över hur mycket
kameran fått genremåla ute i fria luften. Film-
kameran kan överhuvud aldrig nog mycket
få röra sig ute i fria luften. Med ljudfilmen
återföll man i frestelsen att låsa inspelningen
i ateljéer. Denna kulissvärld strider innerst
mot filmens möjligheter att behandla tredje
dimensionen. Kanske är det rikedomen pa
frisk luft som gör att denna film liksom
Sjöbergs »Den blomstertid ...» känns så
svensk. Här balanseras dessutom själva temat
i brytningen mellan scenerna i fria luften och
inomhus. Därutanför ungdomen och dagern,
det graciöst men hårthänt friska och
oförbrukade, därinnanför i halvljuset de gamla
och förbrukade, de invärtes sönderfrätta och
i attityderna stelnade. Skogshöjderna stå tata
som en fäll och vattnen blänka kring
Rogershus, där storkrumeluren i sitt bibliotek med
välbehag lyssnar till ungdomens skratt och
fläng i bersåerna, medan han med skadeglad
satanism håller de andra krumelurerna i
snikenhetens spända förväntan angående det
testamente varpå han länge diktat.
Ungdomarna tar i filmen liksom i romanen
stor plats. Det ger filmen en finare och mer
äktbergmansk komediton än teaterpjäsen, sa
mycket mer som dessa scener formats med
sådan friskhet och av Barbro Kollberg och
Alf Kjellin spelas med sådan sensuell
morgonglans. Man tycker sig se unga lekfulla djur
som i graciös ovetenhet tumlar om med
varann, och den tredje lite mer försiktigt
stadskultiverade parten Willy Peters är heller
inte illa. Detta är en vinst gentemot pjäsen.
Samtidigt har ingenting av den frodighet
pjäsen äger gentemot romanen gått förlorad.
Det är alltså ingen dålig trollkonst Per
lindberg här utfört och för all denna magnificens
vore det futtigt att orda om miss i detaljer
och glapp i sömmar.
Nordlandets lag, regi: Feyder, är ett på det
hela taget tragikomiskt försök av den
berömde belgaren att anslå en s. k.
internationell ton, vad det nu kan vara. Han har klämt
till med en snöhistoria och försett den med
en amerikansk miljöupptakt, som försåtligt
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
