Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
avslöjar den galliska likgiltigheten för att ta
reda på hur andra folk har det. Även i rätt
måttliga amerikanska filmer träffas europeiska
miljöer med långt större säkerhet och
inlevelse. Vad själva dramat i snön beträffar,
skildrar det hur en kvinna isoleras med tre
män i den vita ensamheten någonstans åt
Kanada till. Med en av dem, en miljonär,
befinner hon sig på flykt i egenskap av
uppoffrande sekreterare. De har fått en
pälsjägare till följeslagare. Tredje man är en
gränspolis, en medelålders ensam och seg
britt, hundra procent plikt och God säve
the King alltigenom.
Först gästar de hans station i vildmarken.
Vad denna ärbara ungkarlslya bortom all ära
och redlighet berättar om hans prosaiska liv
och vad han själv låter undfalla sig, när han
lite ryggstyvt förtjust och chevalereskt visar
sekreteraren omkring där, hör till de äkta
ingivelserna i filmen, och den gamle gossen
spelas av den till fysionomien lite buttre
Charles Vanel, så att man verkligen har
intrycket av att det är en sådan gammal
gosse som det är frågan om. När gästerna
givit sig av, blir han varskodd och sätter
efter dem, och så blir de plötsligt instängda
bland de vilda klyftorna alla fyra. Miljonären
älskar sekreteraren, som även älskas av
pälsjägaren och gränspolisen, var i sin tur,
men hon älskar pälsjägaren och vill inte göra
miljonären ledsen. Det är komplikationer
efter Racines mönster med avståenden och
uppoffringar utan ände och man har svårt
att förstå att de skulle uttrycka någon
speciell nordlandets lag med
samhörighetskänslan och den inbördes hänsynen som given
och självklar i kampen mot en hård natur.
Det hindrar inte att filmen bär sin
upphovsmans märke. Den är glimtvis full av finess, och
dödsscenen där sekreterarens låga sakta
brinner ner och hon själv liksom slutes in i den
vita orörligheten runt omkring är i Michèle
Morgans framställning ett litet subtilt
mästerstycke. Likaså beundrar man den osökthet,
med vilken det överlag spelas i snön och hur
smidigt kameran följer aktionen. Den
inriktar sin uppmärksamhet på denna utan
lyriska utflykter och svep över vidderna.
Landskapet finns där och det finns där ändå
inte. Likväl är det vårt eget Lappland, där
inspelningen som bekant ägde rum. Även i
detta avslöjar sig den galliske regissören, man
kan ta det för koncentration på människorna
eller likgiltighet för omgivningen.
Michel Angelo, regi, manus och foto: Curt
Oertel, är en kulturfilm alldeles för sig,
schweiziskt märke, och dess sätt att skildra,
belysa och delvis även förklara en stor
konstnärs liv och verk, inte bara som isolerad
företeelse utan även som uttryck för
samtiden, är såvitt jag vet något alldeles nytt.
Närmast är det en filmatisk motsvarighet till
den form av krönikespel, som radioteatern
drivit upp till virtuositet. Dokumenten
läggas fram, fantasin får en stöt och får själv
fylla ut de historiska förloppen. Miljöbilder,
skisser, dagboksanteckningar, suggestivt
sammanknytande detalj inpass illustrera den med
de stora orden på det hela taget
verkningsfullt sparsamma berättelsen om Michel
Angelos långa arbetsliv. Ett halvdussin
speaker-röster avlösa varann i rytmiska intervaller
och som mäktiga vilopunkter i denna
framställning följer så de stora verken, ja, några
av de smärre också, fast de skickligt halkas
över, de liksom mindre lyckade detaljer i de
större. Oertel har sett till huvudsaken: att
förmedla intrycket av väldig kraft, obegränsat
kunnande, ofattbar arbetsamhet och rabiat
energi. Så som kameran här i förtroget
accentuerande belysningar glider över stenen
och därmed tvingar även vår blick att glida
som den bör glida, dröjande inför sköna,
sublima eller gåtfulla enskildheter, så kan
man knappast uppleva mästaren ens på ort
och ställe. Man ser linjen knytas samman
mellan ungdomsverken och de sista verken.
Man ser takmålningarna i Sixtinska kapellet
bli till, fält efter fält. Man ser Peterskyrkan
växa och ta form. Det är en ganska
vidunderlig konstföreläsning. Stor dramatik, agerad i
vår egen fantasi.
Allt detta och himlen därtill, regi: Litvak,
en filmatisering av Rachel Fields best seller
om en guvernant och ett crime passionel i
ett parisiskt högreståndshus på 1840-talet,
är en tungflytande, uppriktigt sagt trist och
småningom alltmer tillspetsat snyftsam men
alltigenom gediget arbetad sak om nio kvart.
Man imponeras av den grundlighet med vilken
miljöbilden byggts upp. Det ger den
huvudsakliga behållningen. Stelhet och köld härskar
i denna dyrbart men livlöst inredda boning,
där allt är anlagt på att verka, synas och
bära upp. Stelhet och köld behärskar
människorna, som också är till för att verka,
synas och bära upp. Vad? Det kan man fråga.
Man får några glimtar av den fyllige, här
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
