Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Geochronologia Suecica. Av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G e o c h ro n o l o g i a Suecica
Av Lennart von Post
_Jr SENASTE BANDET av
Vetenskapsakademiens Handlingar upptas det mesta
utrymmet av en avhandling (K. V. A.
Handl. Ser. III. Bd 18. N:o 6, 1940),
betitlad Geochronologia Suecica. Dess
författare är professor emeritus vid
Stockholms Högskola Gerard De Geer; och den
handlar om den varviga leran som ett
kalendarium för istiden. Utkommandet av
professor De Geers skrift är en första rangens
händelse i vår vetenskapliga värld. Ty
den innebär fullbordandet av en
forskar-bragd av monumentala mått. Två
mansåldrars intensivt arbete ligger bakom den.
Visserligen innefattar »den svenska
tidsskalan» endast femton tusenden av de
inemot två milliarder år, som hela den
geologiska utvecklingen omspänner. Men
Gerard De Geers geokronologi kastar sitt
ljus mot själva hjärtpunkten i ett av
naturens stora skeenden. Och den kan få en
räckvidd, som famnar hela vår planet.
Till sommaren 1879 anställde Sveriges
Geologiska Undersökning som extrageolog
bl. a. den tjugoårige uppsalastudenten
Gerard Jakob De Geer, son till
representationsreformens skapare. Det var en yngling,
fostrad i den dåtida rationalismens och
liberalismens anda, bräddfylld av patos för
naturvetenskaperna som mänsklighetens
frigörare och med ögon och sinne vidöppna
av upptäckarlust. Och han var en fiffikus
att hitta på arbetsmetoder efter mönstret
Kolumbi ägg.
Att geologin skulle bli hans fack, det hade
unge De Geer redan klart för sig, och hans
håg stod nog mest åt kvartärgeologien,
den nya, fascinerande vetenskapen om
istiden, om vår jordmån och våra lösa jord-
8—Ord och Bild, 50:« drg.
lager, skapad bara ett par årtionden förut
av Hampus von Post, Otto Torell och Axel
Erdmann. Men hade inte Erdmann i sin
stora bok »Sveriges qvartära bildningar»
— utgiven till Sveriges Geologiska
Undersöknings tioårsjubileum, 1868 — utrett och
förklarat allt som i dessa stycken fanns att
förklara? Vore det inte bättre att söka
sig något annat, mera obrutet arbetsfält?
Ja, så tänkte faktiskt ynglingen, vars
mannagärning skulle bli den svenska
kvartärgeologiens nydaning.
När emellertid De Geer som karterande
geolog blev ställd inför verkligheten ute i
naturen, ville boklärdomen alls inte räcka
till. Tjugoåringen fann, att han fick lov
att tänka själv. Och tänkte, gjorde han!
Innan 1880-talet gått till ända hade Gerard
De Geer lagt fram de flesta av de uppslag,
som han sedermera under ett långt,
arbets-fyllt liv skulle utforma och på vilka nordisk
kvartärforskning än i dag väsentligen
bygger. Ett enda exempel: Begreppet
marina gränsen — maximihöjden till
vilken forntidens hav nått upp på vår
nuvarande landyta — tycka vi är någonting
så självklart, att det aldrig borde ha
behövt uppfinnas. Men det var ett bland de
många kvartärgeologiska elementa, som
Gerard De Geer i sin ungdom såg sig
nödsakad att införa och definiera. Det skedde
t. o. m. under de äldre kollegernas spefulla
motstånd. Men just genom sina
bestämningar av »MG» och genom påvisandet, att
havet i olika trakter nått olika högt, kunde
De Geer 1888 slutgiltigt avgöra den mer än
hundraåriga stridsfrågan, huruvida
torrläggningen av våra lerterränger berott på
att havet sjunkit eller att landet stigit.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
