Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Geochronologia Suecica. Av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart
Alltsedan dess är vår landhöjning efter
istiden en oomtvistad företeelse.
Den 4 januari 1884 höll De Geer i
Geologiska Föreningen i Stockholm ett föredrag,
vari tanken framfördes, att den varviga
ishavslerans varv vore årsskikt och att
man möjligen genom att mäta och räkna
lervarven skulle — som det heter i
föredragsreferatet — »kunna vinna bekräftelse
på Crolls teori, att Istiden egde rum för
80 000 år sedan». Den siffran hade kommit
till genom astronomiska kalkyler, och den
gällde inte bara då, utan länge därefter,
som vetenskapens sista ord beträffande
istidens tidsläge. Men nu veta vi, att det
inte gått mer än tiondelen av denna
tidrymd, sedan de sista landisresterna smälte
bort från Norrlands skogsregion. Och det
är just tack vare Gerard De Geers »svenska
tidsskala», hans på mätningar av den
varviga lerans varv grundade
Geochrono-logia Suecica.
*
Den varviga leran har varit känd och
uppmärksammad, så länge
naturforskning förekommit i Sverige. Linné
beskriver den, men kallar den randig lera.
Det var Hampus von Post som införde
termen varvig lera, och genom De Geer
har det svenska ordet varv blivit en noga
definierad, internationell term. Och varv
— i betydelsen kretslopp — är också
kännemärket, som ställer de varviga lerorna i en
klass för sig. Grundkaraktären är en
utpräglad rytmik i omväxlingen mellan olika
beskaffade skikt. Den rytmiken måste
avspegla en lika strängt lagbunden
upprepning av en serie olika
avsättningsbetingelser för det siam av vilket leran är
sammansatt. I sitt slag äro lervarven ett slående
motstycke till en trädstams årsringar. Och
det var detta, som gav den unge De Geer
nyckeln till varvlerans gåta. Han sade sig,
att endast ett enda av naturens kretslopp
äger en sådan regelbundenhet i sin gång
och i sin återupprepning, som man kan läsa
ut i de varviga lerbäddarna. Det är
årstidsväxlingen.
Varvleran kan studeras i de flesta
av våra lerslätters tegelverksgravar, och
man träffar den titt och tätt i
skärningarna längs de ombyggda landsvägarna.
Där varvigheten är vackrast utvecklad,
börjar varje varv nertill med ett nästan
vitt, ljusgrått eller svagt gräddgult skikt.
Uppåt i varvet får färgtonen först ett
sakta tilltagande inslag av skärt. Detta
skära blir rödbrunt och chokoladbrunt, och
det bruna förvandlar sig i sin tur gradvis
till mörkgrått och sidenglänsande kolsvart.
Och så: klipp! Med knivskarp gräns
kommer nästa varv med sin ljusa upptakt, sitt
mellanparti i rött och brunt och sin final i
djupnande svart. Vad denna färgväxling
beror på är oklart. Men jämsides därmed
ändrar slammet också grv. Det ljusa
bottenpartiet är alltid grövst, ibland t. o. m.
sand-aktigt, men överst — i det svartaste
avslutningsskiktet — är massan ytterligt tät
och dess partiklar mikroskopiskt små. Och
det svarta färgstoffet där är finfördelat
svaveljärn.
*
Att den varviga leran på något sätt hörde
istiden till, det hade blivit klart så snart
man lärt sig känna igen landisens
minnesmärken. Den låg direkt på det s. k.
kross-stensgruset eller pinnmon, d. v. s.
istidsmoränen; och när man hittade skal av
snäckor och musslor i den, var det alltid
av former, som äro helt främmande för
våra kuster, men som leva i Norra Ishavet.
Redan hos gamle Erdmann redovisas den
som den äldsta av våra leror, »en
sannskyldig orienteringsbädd inom
qvartär-formationen». Men det var Gerard De Geer
som spårade det rätta sammanhanget
mellan varvleran och landisen.
Tack vare De Geers utredningar veta vi
numera följande om den varviga leran och
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0138.html
