Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den ryska religionen. Av G. V. Tzebrikov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. V. Tzebrikov
nödvändigheten av världsalltets nuvarande
aspekt. Vi ha icke makt att föreställa oss
hurudan världen skulle vara om avvikelser
icke inträffat, men vi kunna säga att allt
skulle vara helt annorlunda. I dag är
allting anpassat efter det tillstånd vari
människan befinner sig. Det verkliga
universum är kanhända helt olikt det som vi se.
Detta är staretsernas lära. Det är också
folksjälens. Dostojevski talar om sökandet
efter miraklet, verkligheten berättar oss,
att en dag detta folk, törstande efter att se
de ringas välde upprättas, på en enda dag
kastade överända en hel världsregim och
tog Marx för Kristus. Den store anakoreten
Theophanes Eremiten predikade sålunda
1870:
Den verkliga världen är den som öppnar sig
för ögon vilka blivit förvandlade genom nådens
inverkan. Det är då vi börja förstå av Gud, icke
av oss själva. Det vill säga enligt tingens natur
och icke enligt vår bristfälliga syn. Det är då
det övernaturliga blir naturligt och det så
kallade naturliga blir overkligt.
Det under som helgonen förverkligade är blott
tingens normaltillstånd. I sig själv är icke
undret övernaturligt, ty det leder sitt ursprung ur
den enda sanna naturen.
Detta är i få ord den ortodoxa ryska
själens kosmiska uppfattning. Den
personliga kontakten med Gud framför allt
och över allt. Kontakten i mystikens
innersta djup. Ett inträngande på ett område
där vår jordiska matematik blir relativ.
Det är därför som ortodoxien, allt medan
den fasthåller vid den dogmatiska principen,
dock förlänar den en ogripbar karaktär
och alltid lämnar en sida oskriven.
Här på jorden och icke på andra sidan
graven skall man inträda i himmelriket.
För varje som helst handling gäller det att
detta rike först skall ha blivit en påtaglig
verklighet i varje individuell själ. Härav
följer tydligen en nästan fullständig
frånvaro av proselytmakeri. En annan sak
är det intensiva arbetet för omvandlingen
av människans djupaste varelse. I detta
äro »kättaren» Tolstoj, mystikern
Dostojevski, adertonhundratalets store anakoret
Seraphim av Sarov, biskopen Theophanes
Eremiten, staretserna Ambrosius av Optino
och personalismens nutida apostel Nikolai
Berdiajev väl överens. Ingen lag, intet
reglemente kan någonsin nå ett resultat,
om människonaturen själv icke förvandlats.
Det är här all juridism kommer till korta.
Må än kyrkans och samhällets sociala
organisation bli lidande därpå, må den
historiska kristendomen sj älv försvagas därav!
Två fullkomliga och upplysta själar utgöra
inför Gud en oändligt mycket mera
fullkomlig och starkare kyrka än en miljon varelser,
som sammanhållas av den mest fulländade
juridiska organisation utan ljusets insegel.
Vad är då detta ljusets insegel?
Undfåendet av den Helige Ande, så
formulerade Seraphim av Sarov det — den
mänskliga varelsens förvandling och
förklaring. Berdiajev säger: förvärvandet av
en sann personlighet. Vi säga: övergivandet
av hjord- och flockinställningen.
Och allt detta på individuell väg? Nej.
Kollektiv? Nej, icke det heller. (Professor
Kartachov har, då han talar om kollektivet
sett i socialistisk form, skapat en mästerlig
formel med avseende på den ortodoxa
ideologien: »Kollektivet är en enhet av
anonyma moment.»)
Vad det gäller är ekumenisk kristen
gemenskap. För dess konstituerande fordras
ett »vi ekumeniker» inom varje varelse i
stället för hans »jag». Detta är ingenting
som liknar den romerska katolicismens
geografiska universalism. Ryssland
tillkommer äran att kunna svara på frågan:
vilken är den högsta makten i kyrkan?
Den gamla bysantinska traditionen
svarade: Ett beslut av ett allmänt kyrkomöte,
där hela kyrkan är representerad av sina
hierarkiska överhuvuden. Ett sådant beslut
fastslår dogmen.
— Nej, svarar Ryssland, för att en sak
skall bli dogm fordras instämmande av det
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
