Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
Osslund (fyra), Anders Zorn (fem). Högst
kommer, balanserande vid stup som alltid,
den förunderlige Nils Dardel med icke mindre
än sju verk. Ja, en kontrollräkning ger samma
resultat!
Krönikans omfång medger tyvärr icke en
utförligare presentation av den stimulerande
utställningen. Det vare nog sagt, att den hade
en härlig mission att fylla under en solfattig
period, då man gick och längtade efter att
återse centralmuseernas evakuerade
dyrgripar. Även teckning, grafik och skulptur
representerades i »Mitt bästa konstverk».
Högsta siffran enligt katalogen nådde bland
skulptörerna Carl Eldh och Ivar Johnsson
med tre verk vardera. De fingo tävla i det
förnäma grannskapet av ett formsträngt
egyptiskt falkhuvud, en arg grekisk katt i
marmor och ett par uttrycksfulla romerska
porträtt. På Färg och Forms
februariutställning »Skulpturer, akvareller och teckningar»,
som var en annan mycket uppmärksammad
exposition, fingo samma bildhuggare
framträda tillsammans med en hel rad kamrater
av äldre och yngre årgång.
Det är bra med en påminnelse då och då
att Sverige även har några betydande
plastiker i modern tid. På Färg och
Form-utställningen hade man placerat Bror Hjorths kärvt
sensuella ting intill grupper av den drastiske
träsnidaren Axel Petterson i Döderhult; det
var en intressant kombination, som bl. a.
upplyste om bådas sinne för märgfylld
ursprunglighet. Frågan är bara, om icke
Döder-hultarns vresigt monumentala vedträgubbar
och -gummor bli ännu märkligare, då man
har den hjorthska primitivismen alldeles
inpå. Hjorth har en tillsats av artistisk
exklusivitet, som Döderhultarn — vi säga icke
tyvärr — saknade. Hjorths böjelse för den
enkelt kraftfulla formen är den kräset
väljande konstnärens, hos Petterson i
Döderhult växer den »ur stubbotan rot».
Bland de yngre svenska skulptörerna hävda
sig också Stig Blomberg, Erie Gråte, Carl
Frisendahl och Edvin Öhrström mycket väl
i Färg och Forms urval. De variera fyndig
lekfullhet (Blomberg) med intim franskskolad
och klassicerande formgivning (Gråte,
Frisendahl) och en robust gestaltande men också
renässansmässigt experimenterande
formsträvan (Öhrström). Den sistnämndes »Ebba» är
en utsökt skulptur som förenar klar plastisk
karaktär med förfinat själsligt uttryck.
Den 1940 avlidne finske skulptören Ville
Vallgren var också representerad på Färg
och Form-utställningen med några statyetter,
typiska för hans parisiskt influerade konst.
Wäinö Aaltonens stora utställning i
Nationalmuseum i februari och mars blev en
med värme och glädje mottagen hälsning från
vårt östra broderland. Hans på en gång
klassiskt orienterade och äktfinska formkonst
gav oss en hel del gripande associationer.
Aaltonen lär som ung skulptör vid en
förfrågan, hur han lärt sig skulpturkonstens
hemligheter, ha pekat på strandklippornas
släta ytor och på buktande geologiska
formationer. Hans plastiska stil röjer också i många
verk en tung, blockaktig monumentalitet,
som motiverar en sådan stolt hänvisning till
Moder Jord. Monumentet i Nyslott över
fallna frihetskämpar och det »Krigarhuvud»
i Nationalmusei ägo, som utgör en detalj av
detta, röja blockkänslan. Men Aaltonen har
icke stannat därvid. Med sin för olika material
sällsynt utvecklade känslighet har han också
förmått framlocka en mjukt nyanserad och
innerlig skildring, särskilt i bilder av nakna
unga kvinnor, damporträtt samt grupper med
mor och barn (se plansch i detta häfte). De
två polerna i hans konstnärskap illustreras
kanske bäst av Nurmistatyn med dess
spänstiga finska idrottslynne och den i
hovintendent Gösta Stenmans ägo befintliga »Kvinna
som kammar sig», en marmortorso av vek
sensuell sötma. Pä utställningen i
Nationalmuseum kan man studera samma
motsatsförhållande i det strama »Huvud av atlet» i
svart granit och Aleksis Kivis förandligade
drömmarhuvud, en studie till det 1939 i
Helsingfors avtäckta Kivi-monumentet,
återgiven som plansch i detta häfte. Med sitt
egendomliga uttryck, koncentrerat i de
halvslutna liksom fjärrskådande ögonen, leder det
tanken till ett märkligt verk i svensk skulptur,
Johannes Collins »Bildhuggaren». Wäinö
Aaltonen söker ibland förena de båda motsatserna
i sitt konstnärskap, och han kan då nå en
tidlös storhet i formen, som i perspektivet bakåt
leder uppmärksamheten till den arkaiska och
den egyptiska konsten, ja, till den äldre
stenålderns Venus från Willendorf. I granit har
han skapat en »Sittande ung flicka» och en
»I vattnet stående kvinna», vilka båda ha en
återklang av urtidsmyt.
Samtidigt med de livligt besökta och
uppskattade utställningarna på Akademien och i
Nationalmuseum i februari har
Svensk-Franska Konstgalleriet visat upp ett antal
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
