Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
äldre och yngre förgrundsfigurer av svensk
och fransk nationalitet. Efter den utmärkta
julutställningen måste det uppskattas som
ett kraftprov att så snart efteråt mobilisera
en lika kvalitetsbetonad samling. Det var
intressant att se vissa svenska toppsaker ihop
med fransmännen, Aguéli som motstycke till
Dérain för att taga ett exempel. En liknande
övning att se det svenska ihop med utländska
ting fick man på akademiutställningen »Mitt
bästa konstverk»; där kunde man se hur
vackert Hill, Josephson och Isakson stodo
sig bredvid fransmän med världsnamn.
I Svensk-Franska visades Ernst
Josephsons »La joie de vivre», en strålande seen med
en åldring i sängen, omgiven av skrattande
anhöriga. Gubben kiknar av munterhet inför
någon »kolorerad serie» eller kanske en rolig
xylografi i en familjejournal — i sin vitala
konstnärliga tolkning av interiören, sitt
darrande ljus och sin innerliga mänsklighet i
figurskildringen leder denna målning tanken
till den rembrandtska ålderdomskonsten.
Signe Hvistendahls utställning i samma
lokal tidigare i februari erbjöd en hel del av
förfinat måleriskt behag. Särskilt hennes
blomstermålningar lyste med ren och klar
låga. Koloriten håller i allmänhet en spröd,
dämpat silveraktig ton, gärna åt grått och
svalt grönt som huvudklanger. Men hon kan
också spela ut ett djärvare register. Den
norskfödda målarinnan har även i fjällbilder
och andra norska motiv visat prov på sin
äkta och kvinnligt sensibla begåvning.
Några andra målarinnor från olika håll i
Sverige ha nyligen haft uppmärksammade
utställningar i Stockholm. Esther Kjerner,
som ända tills nu varit relativt okänd i
svensk konst, har genom en synnerligen
vacker utställning i Gösta Stenmans
konstgalleri hugnats med en senkommen
berömmelse. Med finaste känsla för den anspråkslösa
skönheten i diskreta stilleben och ödmjukt
sedda landskap har hon år efter år kultiverat
sin måleriska stil.
Stina Tiréns utställning i Konstakademien
erbjöd starkt upplevda men icke alltid
koloristiskt njutbara naturskildringar från
Jämtlands och Roslagens inspirerande utsikter.
Äktheten i hennes kärlek till dessa motiv
adlade flera av dukarna, särskilt de mindre,
där hon lättast kunde fasthålla och
koncentrera sin upplevelse inför naturen.
Den unga skånska målarinnan Brita
Klercker-Hatz har utställt i Galerie Mo-
derne. Med instinktiv säkerhet i greppet och
en mjukt skimrande skönhet i koloriten har
hon fångat många glimtar av det moderna
livet. Typisk för hennes litet nervösa
känslighet är ett par bilder från »Järnvägskaféet».
Så som den unga kvinnan i förgrunden är
återgiven i en av dessa målningar har hon
tidsdokumentets värde vid sidan om det rent
konstnärliga. I ett par porträtt, särskilt
»Yvonne», når hon en liknande ömtålig
frai-cheur. Vad hennes färg beträffar tycker man
sig spåra tongångar av dansk och norsk
extraktion.
En hel kampglad skånegrupp ryckte vid
årets början in i »De ungas salong» vid
Vasagatan: Blandningen. En skulptör, Gustaf
Kull, och tio målare — den ovannämnda
Brita Klercker-Hatz var också med här.
Sigfrid Bengtsson, den äldste i Blandningen,
odlar en kraftig kolorit, som i en stor bild
med »Unghästar» spelar ut för full orkester.
Mera förfining röja Ragnar Lindquist och
Elvin Lärsson i dämpade toner, som uppsöka
ett bottenläge i sotig brustenhet och blåkall
tristess hos Svante Tuvesson. Överhuvud har
ej på länge i Stockholm den dova färgtonen
så slagit igenom på en utställning som här.
Staffan Norlind presenterade en djupdykning
ner i medeltidens bysantinska mosaikvärld.
Det gjorde riktigt gott för ögonen att badda
dem i ljuset hos Brita Klercker-Hatz efter
besöket i Tuvessons och Norlinds dystra krypta.
På allvaret och den ungdomliga äktheten hos
de båda sistnämnda vill man dock icke tvivla.
Icke heller på de övrigas i denna »blandning»!
Lejonparten har varit elever vid den
välrenommerade Skånska målarskolan i Malmö,
som tydligen icke har för vana att locka sina
adepter in på lättkörda och invanda spår.
Den unga viljan att med ärliga föresatser
orientera sig i tillvaron och på ett personligt
vis söka omsätta sina intryck tar man inte
fel på hos målare som Einar Lynge-Ahlberg,
Willy Lindeberg, Knut Irwe, Gertrud
Wråke-Lindquist eller hos en skulptör och tecknare
som Gustaf Kull. Den sistnämnde visade
utom några livfulla småskulpturer ett par
porträtt med starkt betonad stilvilja. Hans
teckningar i mycket förfinat streck- och
punktmaner à la Seurat hörde till
utställningens njutbaraste ting.
Man känner onekligen en särskild respekt
för konstnärer som med självklarhetens och
den långa förtrogenhetens styrka envist odla
sina en gång valda domäner. Till den sorten
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
