Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
höra båt- och skärgårdsmålaren Rikard
Lindström och norrlandsskildraren Edvin
Bodin, båda utställare i Konstnärshuset.
Hjärtat är engagerat, då de måla, inte bara
ögonen. Om Nils af Ström däremot — han
utställde i januari i samma lokal ■—- skulle
man vilja säga, att hans blickar nära nog
rutschar utefter motiven. En kall solprakt,
som tydligen ville vara van Goghsk, och ett
bjärtkolorerat ettrigt ljusbad utgjorde hela
behållningen av hans sydeuropeiska motivjakt.
»Främlingen» hette en målning av Roland
Kempe i Galerie Modernes januariutställning,
en melankolisk stämningsbild, som skilde sig
från det mesta i nutida svenskt måleri. Man
såg ryggen på en man, som gått ut på
hotellbalkongen och nu stod där och blickade ut
över den sugande mångfald för öga och själ
en främmande stad kan erbjuda. Den av
skygg förväntan fyllda och med känslospröt
i alla riktningar försedda konstnärstyp, som
Kempe representerar, imponerar kanske inte
så mycket som erövraren och den friske
gå-påaren men fängslar dock, om sensibiliteten
leder till så många goda resultat som hos
Kempe. Man har rätt att vänta mera av
denne konstnär i framtiden.
En erövrare och viking är Lars Norrman.
När han med sina bastanta nävar griper om
en främmande miljös människor och
förhållanden -—- de konstnärliga resultaten av
en grönlandsfärd visades nyligen på Galerie
Moderne —- förråder han ingen tveksamhet.
Med kraft och förunderligt säker teknik tar
han fram det väsentliga i vad han ser. Ibland
kan det bli en surrealistisk verkan med dessa
groteska figurer och grejor mot en arktisk
himmel. Norrman är absolut ensam om sin
kolorit, den är ingalunda behaglig, den ger
ifrån sig glansdagrar, kusligt påträngande
som från fettinsmorda stövlar; fläckar av
fiskblod på oljerockar, smörblommor och
lackerade omslag på ansjovisburkar ha samma
fetthalt i kulören.
Från Norrmans Grönland till Esaias Thc
réns nordnorska 1940-talsbilder är avståndet
geografiskt inte så betydande men väl ifråga
om konstnärliga uttrycksmedel. Surrealisten
Thorén ställer upp en kontrast mot Norrmans
illusionistiska, detaljkära konst. Det
kosmiska landskapsavsnitt, som är Thoréns
scenrum för de subtila rekvisita han behöver
i bilden, har nog fått en tillsats av arktisk
verklighet. Men fortfarande är dock
spänningen mellan konkreta former och ödsliga
vidder från ingenmansland det väsentliga i
hans konst. Suggestiviteten är alltjämt lika
utpräglad — anmälaren vet sig icke på länge
ha fått ett så starkt intryck av ett konstverk
som inför Thoréns »Spärrad kust» med dess
spetsiga, förvittrade relikter av tidigare liv
sedda mot havet och rymden. Tavlan
sammanfattar i en formel ett
evighetsintryck.Utställningen rymde annars mera estetiskt
harmoniska och genomförda verk, som de
utsökta gouacherna »Stenduvorna» och
»Dramatisk gren», men den starkaste upplevelsen
förmedlade dock det ödsliga kuststycket.
Att Sverige hade en mängd goda tecknare
var icke obekant, då Esseltehallen öppnade
portarna för en mångsidig och fängslande
teckningsutställning i januari. Det bestående
intrycket var grannsämjan i lokalen. Där hade
kubisten Carlsund kristallklart komponerade
ting bredvid den nordiskt svärmiske Uno
Stallarholm. Där fanns ypperliga djurskisser
av skulptören Arvid Knöppel mitt emot den
fine porträttören Arne Cassel, lika ömsint i
sina tecknade som i sina målade
människoskildringar. Man önskar att Esseltehallen åter
och åter tar upp en sådan utställning; med
tiden skall väl även teckningen i det
allmänna medvetandet hävda sin plats som
självständig konstart.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
