Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 / 162 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Finska exlibris. Av Göran Axel-Nilsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hel del att lära oss, trots att det svenska
materialet är mångfaldigt större. Man kan
härvid nästan helt bortse från de äldre, som
åtminstone i stort sett följa de allmänna
stilströmningarna om också med en viss
finsk stramhet i form och uttryckssätt.

Efter nyklassicismens och nyromantikens
typiska alster och sedan den nedgång i smak
och formkänsla, som kännetecknar mediet
av förra århundradet, efterträtts av det
litterära 90-talet, där man i likhet med
förhållandet hos oss suveränt rör sig bland
skiftande kulturer och mången gång alltför
chronschougsmässigt hopar de vittra citaten
bland djupsinniga motiv och symbola, följer
så ett avbrott, som emellertid under de senast
förflutna tjugo åren givit rum åt en rik och
konstnärligt högtstående exlibrisproduktion.

Man konstaterar här med glädje den frihet
från schablon och efterapning, som karakteriserar
de flesta och de bästa konstnärernas
blad. Resultatet har också blivit, att man nu
först får anledning att tala om en speciellt
finsk exlibriskonst. Såsom dess mest
framträdande kännemärken måste anses det friska
experimenterandet med valörer, papper och
olika slags tryck, vidare friheten från den
lätt sentimentala kvasifilosofi, som annars
alltid står på lur vid motivens utformning
här hemma och ute i Europa. En välgörande
och djärv, stundom ganska drastisk humor,
synes vilja förjaga bokdammet och all
lärdomshögfärdig filisterstämning.



I detta sammanhang kan man fråga sig,
huruvida vi i Sverige kunna tala om en svensk
exlibriskonst med dess särskilda kännemärken?
I detta fall gäller som vanligt Ernst
Josephsons ord, att »all nationell konst är
dålig och all god konst nationell». Men en
verklig översikt av bokägarmärkets allmänna
stilutveckling i Sverige sakna vi ännu, trots
utomordentliga specialarbeten och uppslagsverk
av mera biografisk art. Ett dylikt arbete
efterlyses, dock behöver det ej till formatet
svälla ut i elefantartad omfattning. Det
skulle räcka med en bok ungefär två eller
tre gånger så stor som den här behandlade.

Det allra viktigaste med den finska
exlibrisproduktionen synes emellertid vara, att
man där på ett betydligt sundare sätt än
hos oss beaktat exlibriskonstens oavhängiga
samband med bokdekor och typografi
överhuvudtaget. Ett gott exlibris får ej vara en
i en bok inklistrad tavla, utan skall i stället
visa samband med det föremål — boken —
och det konstnärliga uttrycksmedel —
trycket eller bandet — varmed boken till sin
yttre habitus är framställd. Icke minst inom
de allra sista årens finska exlibris har en
strävan i denna riktning visat sig och det
med ett resultat, som om man ser bort från
ett och annat alltför annons- eller
reklambetonat missfoster, måste betecknas såsom
mycket gott. Vi ha här hemma ännu åtskilligt
att inhämta i den vägen. Kanske skulle
en exlibrisutställning — t. ex. i samband
med den årliga expositionen av årets bästa
25 böcker på Nationalmuseum — här visa
sig välgörande och stimulerande, gärna
tillsammans med utländskt material såsom
jämförelse. Svenska Exlibrisföreningen skulle
här kunna taga upp en idé, som senast
vädrades vid Föreningen för bokhantverks
exlibrisutställning i Nordiska museet år 1908,
således för över trettio år sedan.

En annan detalj, som förskaffar de finska
exlibrisen ett gott betyg i konstnärlig hygien,
är den totala frånvaron av den barnsjukdom,
som plägar kallas »borgerliga vapen», en
heraldisk utväxt, som man här hemma stundom
synes vilja framtvinga i ett slags konstlad
renässans. Att borgerliga sinnebilder,
yrkes- och hantverksemblem och dylikt, ofta
förekommo under gångna tider i bomärken,
ringar, pitschaft och sigill borde ej föranleda
oss att till varje pris leka femtonhundratal
anno 1941. Ett emblem må så vara, men låt
oss i den goda smakens namn slippa både
vapensköldar, hjälmar och fjäderbuskar!

För den kulturhistoriskt och personhistoriskt
intresserade bjuder häftet på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>