Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 / 163 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Finska exlibris. Av Göran Axel-Nilsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omväxlande läsning. Man får skåda A. E. Nordenskiölds
pampiga vapenbild med sköldhållande
isbjörnar och all övlig nordpolsrekvisita,
apotekare Killinens stolta tupp ur
ABC-boken — ett av urvalets bästa pastichmärken
— samt skalden Gripenbergs mera symboliskt
fattade exlibris. Glatt grymtande och
svinaktigt rolig står boktryckeridirektören
Pöntinens feta galt och bokstavligen trampar på
en uppslagen bok, varunder läses
femtonhundratalsbispen Agricolas manande ord: »Ele
polghe Kiria quin Sica, waicka henes on
wehe wica!», vilket lär betyda: »Trampa ej i
boken som ett svin, även om du finner fel
uti’n!» Den sensationslystne exlibrisjägaren
blir emellertid kanske litet misslynt över att
varken finna Runebergs, Topelius’ eller
Sibelius’ exlibris. Dessa framstående kulturpersonligheter
ha tydligen ej haft några. Däremot äro
både Gallen-Kallela, Alma Söderhjelm och
Sillanpää representerade, för att inte tala om
republikens president och Mannerheim.

Fältmarskalken friherre Gustaf Mannerheims exlibris.

Det vimlar av namn och det kan — som så
ofta i exlibrislitteraturen — lätt bli en smula
för mycket av den varan, som ju likväl är
betingad av ämnets natur. Den kunskapsrike
och sällsynt väl initierade författaren
förstår emellertid ständigt att krydda de
personhistoriska notiserna med en eller
annan verkligt intresseväckande detaljuppgift,
något som bidrager till att boken alltför
snart befinnes slutläst. Stålhane besitter en
sällsynt förmåga att »se» och denna hans
observationstalent kommer icke minst till
sin rätt, när det som här gäller att avlocka
de små exlibrisbladen deras konstnärliga
och innehållsmässiga hemligheter.

En lång nationell utveckling rullas upp
och ligger belyst i detta häfte, en
kulturprodukt så god som någon. Kärleken till
böckerna och sysslandet med dem ligger uttalad
i varje blad, alltifrån de högadliga
vapenmärkena från 1700-talet till de flärdfria
alstren av senare tiders mera otvungna lek
med ritstift och pensel, från Fosterländska
sällskapets i Kuopio exlibris med sin
tidstypiska anhopning av nationella inventarier
à la Nordiska museet och Skansen till Johan
Fredrik Martins crayonstick med biblioteksinteriör
och hälsogudinna från det begynnande
1800-talet. Men ändå har man en stark känsla
av ett gemensamt och likartat idéinnehåll,
av fäderneärvd trosvisshet och av kärlek till
hemlandets rättrådiga sak, antingen man
läser ärkebiskop Mennanders devis från
1700-talet: »Crucifixus Amor Meus» eller
fältmarskalken Mannerheims »Candida pro causa
candido ense», vare sig man betraktar
Gallen-Kallelas timrade pörtsvale eller serien av
antika tempelfasader, ett av de mest älskade
exlibrismotiven.

Det klassiska arvet gör sig förnimbart i
mest varje blad och utan att den finska
egenarten blir fördold, klingar det hela ut i
skaldens ord:

Ett tack för den fackelflamman
de höjt från sin vrå på jorden,
för allt vad vi ägde samman
av Hellas och Rom i Norden!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>