165 (Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dagens Strid, aldrig skrive en Avisartikel. Men
fornemmere tykkes det mig, at man handler, naar man
bærer sig ad som hine kongetro Generaler, der mældte
sig til Tjeneste som simple Soldater ved Condé’s
Emigranthær og som med og trods deres Generals-Epauletter
nu og da sloges til Fods i første Linie. Af deres
indre, virkelige Værdighed satte de intet Gran til
derved.

Det är två stridsmetoder och två temperament;
bakom Ibsens ord förnimmer man
doktor Stockmans rädsla för att riskera
»sine bedste buxer» i bataljen och bakom
Brandes’ det trots hans eviga jämmer över
sina fienders pöbelaktiga angreppslusta ack
så obetvingliga begäret efter ett riktigt
slagsmål.

Men djupare än dessa väsensolikheter låg
hos både Ibsen och Brandes alltid känslan
av samstämmighet och sympati. »Det
magtpåliggende er jo ikke at blive ’ubetinget
forherliget’, men at blive forstaaet», det är
Ibsens stående omkväde om Brandes’ kritik
både i breven till denne själv och, märk väl,
till andra. Att Brandes å sin sida även som
kritiker ansett sig ha haft något att lära av
Ibsen, framgår bl. a. av ett av prof. Bull i
brevsamlingens inledning citerat brev från
Brandes till Bröchner 1872:

Hvad Litteratur angaaer, da dømmer han ypperligt,
høist originalt og dog ikke paradoxt. Jeg maa
med Taknemmelighed anerkjende, hvor meget jeg
i dette Punkt lærer af ham og for hvor meget han
aabner mine Øine. Paa dette Omraade er hans
Grunddistinction den mellem de Bøger hvori en Personlighed
udtaler sig og dem, der mere ere et Værk af Talent
og Begavelse (som Heiberg’s Skrifter f. Ex.) men i
hvilke ingen stærke og oplevede Livsindtryk ere
gaaede over. Han mener, at Litteraturens Fremskridt
især vil beroe derpaa, at Digterværkerne af
psychologisk Natur fortrænge den Art Frembringelser
som en Mand med samme Evner, men med et helt
andet Liv næsten ogsaa havde kunnet skrive.

Att ett diktverk framför allt måste vara
»oplevet», var som bekant en av Ibsens
älsklingsteser, och att han på denna punkt
framför allt genom sitt eget exempel hjälpt
Brandes att frigöra sig från sin ungdoms
estetiska doktrinarism, vilken ännu präglade
dennes tidigaste omdömen om Brand och
Peer Gynt, torde vara ovederläggligt.

I den ovannämnda efterskriften till sin
Ibsenbok, där Brandes själv söker klargöra
vad som kommit honom att känna sig
speciellt besläktad med Ibsen, yttrar han till
jämförelse om Björnstjerne Björnson: »Jeg
har aldrig havt Følelsen at skylde ham
som Ibsen noget, der kom mig personligt
ved.» Om i förhållandet mellan Ibsen och
Brandes divergenserna lågo mera på ytan,
medan överensstämmelse alltid fanns på
djupet, förhöll det sig i fallet Björnson—Brandes
tvärtom. Ett visserligen livligt brevutbyte
mellan dem ägde rum endast under det
årtionde (1877—1887), då deras respektive
utvecklingskurvor kommo att skära varandra
för att sedan igen oåterkalleligen gå isär.
Trots alla entusiastiska vänskapsyttringar i
dessa brev fanns det hos dem båda en
tendens att behandla varandra ömsesidigt von
oben, vilken både före och efter den korta
perioden av samförstånd tog sig uttryck, som
lätt kunde verka kränkande. Det tog lång tid,
innan Björnson liksom Ibsen kunde spåra
lejonklon i »lille Brandes’» tidigaste kritiska
produkter, och efter brytningen dem emellan
1887 nedvärderade han åter en tid Brandes
till en frivol ordjonglör. Å andra sidan var
t. o. m. den essä, som Brandes ägnade
Björnsons diktning i Det moderne Gjennembruds
Mænd 1882, då deras ömsesidiga uppskattning
befann sig på höjdpunkten, ställvis så
överlägsen i tonen, att Björnson trots all
»innerlig taknæmlighed» mot Brandes
förklarade sig »ikke kunne læse, hvad han
skriver om mig». Men trots den ömsesidiga
irritation, vari deras närmare beröring med
varandra resulterade, kunde de dock långt
senare på avstånd inte undertrycka sin
uppskattning av varandras geni; Brandes stod
för Björnson som en man, vars verksamhet
»aabnede Øinene og styrkede Viljelivet», och
Brandes’ sista ord om Björnson lydde: »Hans
Kæmpeskikkelse svarede til det græske
Udtryk, der betyder smuk og god i ét Ord.»

Inte utan sin betydelse var det nog, att
deras bekantskap ej liksom Ibsens och
Brandes’ börjat som en veneratio ex longinquo,
utan med ett personligt sammanträffande i
Köpenhamn redan 1865, då den unge men
redan berömde Björnson förargade den tio
år yngre Brandes med att vilja ensam föra
ordet i sällskapet — en svaghet, vilken som
bekant med tiden kom att utmärka dem
bägge. Djupare sett var det ju det naivt
patetiska norska naturgeniet och den mera
skeptiske och spirituelle köpenhamnaren, som i
Björnsons och Brandes’ personer alltid kommo
att stå i viss mån oförstående inför varandra.
Björnsons första brev till Brandes 1869 var ett
något skolmästrande genmäle på en av dennes
kritiker, och det besvarades »iskoldt». Detta

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1941/0193.html

		Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 / 165 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|