Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det föga lovande preludiet till deras
egentliga brevväxling åtta år senare.
Björnson befann sig ju också i själva det
fiendeläger, mot vilket Brandes 1866 riktat
sin första polemiska attack i den bekanta
»Striden om Tro og Viden». Den avgörande
meningsskiljaktigheten gällde otvivelaktigt
det religiösa. Björnson stod ännu fast »på
barnetroens grunn» och slöt sig under de
följande åren med allt större hänförelse till
den av Brandes i Danmark bekämpade
grundtvigianismen. När Björnson till sist kom att
bryta med denna, berodde det dock knappast
i första hand på den direkta attraktionen från
Brandes’ håll; snarare kom Björnson, som
Lescoffier — den franske kännaren av denna
hans »seconde jeunesse» — utvecklat, att själv
steg för steg närma sig Brandes’ ståndpunkt,
ända till dess den personliga anknytningen
kunde ske. En av Brandes’ böcker har dock
säkert betytt åtskilligt för denna utveckling,
hans studie över Søren Kierkegaard. Visserligen
ansåg Björnson ännu, att vad som i den var
riktat mot kristendomen endast träffade
pietismen. Men det finns säkerligen ett direkt
samband mellan Kierkegaards av Brandes
betonade och för hela åttitalismen så
betydelsefulla »redlighetskrav» och den personliga
formel för detta, som Björnson kort efter
läsningen av Brandes’ bok präglade i sitt
berömda tal om »at være i sannhed». Björnsons
diktverk från dessa år bilda också en
enda serie av uppgörelser med konventionalismen
och hyckleriet på olika områden:
den lösa affärsmoralen i En fallit, den politiska
smutskastningen i Redaktøren, bondeförgudningen
— i vilken han själv haft så stor del —
och äktenskapsmoralen i Magnhild,
kungadömet i Kongen. Till sist skrev han också
sitt namn under den adress till Brandes,
som överräcktes åt denne, då han 1877 gick
i sin frivilliga landsflykt till Berlin, och
Brandes försummade ej att gripa den därmed
utsträckta handen, så mycket mer som
Björnson nu med Redaktøren och En fallit
dokumenterat sig som det nya realistiska dramats
pionjär i nordisk litteratur.
Från denna punkt kan man följa Björnsons
vidare utveckling i de täta skrivelserna till
Brandes. Några citat:
29/4 78: »Jeg tror på ingen særskilt åbenbaring,
på intet udvalgt folk (en forfærdelig lære ligeoverfor
Gud!) — — — Således står det for tiden. Mer tør
jeg ikke sige. Men at jeg nogensinne kommer forbi
en forsyns-tro (om jeg og må moderere den), det kan
jeg aldrig tænke mig.»
1/6 78: »De skulde vide, hvad der forgæves er gjort
for at holde mig fast i den national-liberale, skandinaviske,
kongelige, konservative (og lad mig nu
lægge til) kirkelige, Grundtvigske ring!»
13/6 78: »De skønner ikke, de godtfolk, at jeg har
søgt bestandig detsamme: det mænneskelige i sin
højeste frihed og skønhed. Udenfor religionskredsene
kom jeg (præstesønnen fra landet, skolegutten fra
småbyen) slæt ikke; altså måtte jeg blive Grundtvigs
bytte; ti der var det.»
22/2 79: »Det er intet mindre æn min agt og vilje
ved tid og lejlighed at tage det op med teologerne.»
28/9 79: »Jeg slås med kieresiet fortiden i tre
forskællige blade. Det er forbausende, hvor lidet de
hærrer ved; ikke mere og længer æn jeg nu har læst,
så forundres jeg såre over deres liden viden.»
Brandes, som i de tidigare breven tagit
all hänsyn till Björnsons religiösa
ståndpunkt, vilken måste komma denne att se
saker och ting »med andre Øine end jeg»,
känner sig nu så säker på ett obrottsligt
samförstånd, att han kan tillåta sig att ge
Björnson en reprimand för hans förflutna: »Og
selv av Jer Nulevende have de faa Gode,
de Bedste, deriblant en vis Bjørnson, brugt
deres Ungdom til at bekjæmpe hvad de nu
sent forstaae var det, de skulde have
fremmet. Vi ligge som vi have redet og vi ligge
ikke godt, ville ligge yderst slet en
Menneskealder endnu.»
Björnson erkänner själv, att Brandes haft
en avgörande betydelse för hans slutliga
religiösa kris; däremot förnekar han, att denne
haft ett lika avgörande inflytande på honom
ifråga om det litterära. Det är också förgäves,
som Brandes i breven söker väcka hans
förståelse för fransmännens och J. P.
Jacobsens naturalism; Björnsons omdöme om de
förra blir ett kort och kraftigt: »Fy for
fanden!» Det är dock mindre den naturalistiska
moralen eller omoralen, som bjuder honom
emot, än den metodiska, kvasivetenskapliga
skildringstekniken. Saken är lättförklarlig;
Björnsons egen berättarteknik förblev alltid
den språngvisa, antydande, som han lärt av
den isländska sagan och som så förträffligt
passade hans temperament; det är typiskt,
när han skriver till Brandes om den just
fullbordade novellen Magnhild, att den måste
läsas två gånger för att riktigt uppfattas.
I övrigt utnyttjar han emellertid ivrigt
Brandes’ med sedvanlig beredvillighet givna
anvisningar på tidsenlig lektyr. Redan året
före brevväxlingens inledande hade han
visserligen kunnat stolt förklara: »Jeg har
læst en mængde i vinter, mer æn i nogen
foregående i mit liv, og det af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
