Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allerforskælligste. Jeg følger udmærket med. Det
bedste i hver litteratur får jeg straks tag i.»
Men utan tvivel kom han med bistånd av
Brandes ännu ett stycke närmare detta
bildningsideal.
Björnson är också genast beredd att ge
sig i elden för att skaffa Brandes en
extra-professur, liksom denne håller föredrag om
Björnson inför »entrüstede og henrykte
Tilhørere». Deres brev börja rentav att övergå
till »kærlighedsbreve». Men knappt har denna
höjdpunkt nåtts, markerad av Brandes’ stora
Björnsonessä 1882, förrän lågan börjar svalna.
Att själva denna essä för Björnson blev en
besvikelse, lyser igenom även i hans brev till
Brandes själv. Ett projekt om ett gemensamt
tidskriftsföretag gick också i stöpet.
Tveksammare tonfall börja yppa sig i Björnsons
brev: »Det er så uvæntet sødt af Dem,
Brandes, at De virkelig interesserer Dem for
og stræber at forstå en natur, som min, der
er Deres stik modsat i det meste.» Och
Brandes svarar: »Kjære B. B. vi blive naturligvis
(og maaske heldigvis) aldrig enige om
Bøger, Mennesker eller nogen Ting. Vi er
altfor forskjellige; det Eneste, hvori vi ligne
hverandre, er det, at jeg ligesom De, er et
dumt Fæ, eller som det hedder i det finere
Sprog naiv — naturligvis indenfor visse
Grænser.» En blixtbelysning av de båda
stridsmännens olikhet trots vapenbrödraskapet
får man också, när man läser brevställen
som följande. Brandes skriver: »Det
Slemme er at jeg veed saa meget, som Ingen
i Danmark veed, men hverken kan eller vil
sige det, fordi dog Ingen i Danmark vilde
høre paa mig og fordi det er umuligt at
sige noget Sandt i Danmark. Det er et
Land der ligger udenfor den levende
Civilisation.» Vartill Björnson svarar: »Jeg
vil bo i Norge, jeg vil prygles og prygle i
Norge, jeg vil synge og dø i Norge. Vær vis
på det!»
Att brevväxlingen i aug. 1883 plötsligt
upphörde utan synlig orsak, berodde väl dock
framför allt på Brandes’ missnöje med
Björnsons följande verk En hanske och Det
flager i byen og på havnen med deras starkt
understrukna sedlighetstendens. Redan på
förhand säger han sig ha hört om det
förstnämnda dramat, att det är »svært moralsk»,
och efter läsningen nöjer han sig med att
skriva: »Jag anerkjender Arbeidets Værdi,
forbeholdende mig mine private Tvivl.»
Dessa tvivel fick ju Björnson sedan i olika
former läsa på tryck, och 1887 urladdade sig
den då i fyra år bevarade tystnaden dem
emellan offentligt i den beryktade
»sedlighetsfejden». I brevsamlingen kan man nu
göra bekantskap med den personliga
uppgörelse, som blev följden av fejdeartiklarna,
men vars former knappast kunna sägas
göra någondera av kombattenterna större
heder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
