Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Tro’ skulde tage min selvstændige Opfatning
fangen under Troens Lydighed?» Brandes’
indignation hade visserligen gått Kielland
i blodet, men Kierkegaards redlighetskrav
satt ännu djupare. Så småningom ebbade
brevväxlingen ut, och i uttalanden till andra
korrespondenter har Kielland oförbehållsamt
antytt orsaken: »Det er jo G. B.s Orm at ville
være Fader for os alle, saa han skyr ikke,
hvad jeg vilde kalde Indiskretion.» År 1903
är Kielland färdig att bekänna för Björnson,
att han svikit denne för bröderna Brandes’
skull:
Fra min absolutte Ensomhed i Stavanger kom jeg
med en Gang i Hænderne paa disse to langt
forudkomne gode Hoveder, som for saa usigeligt længe siden
var aldeles færdige med alt, hvad der smagte af
Religion. Som en taabelig Confirmand, der strax
skal være voxen, og vise sig fortrolig med alle den
Voxnes Laster, saaledes gjaldt det for mig ikke at
levne den mindste Anledning til Tvivl om min
fuldstændige Frihed for alt religieust, og i denne elendige
Forfængelighed sank jeg ned til saadan Tale om dig.
Hade dessa ord kommit under Georg
Brandes’ ögon, skulle han ju inte utan skäl
ha kunnat även i Kielland se en av sina
otacksamt avfallna lärjungar. Men kanske
hade han i så fall även haft skäl att erinra
sig vad Björnson en gång sagt om faran i
att »stille general-forlangender». Att
Björnson själv egentligen inte hade mera rent
samvete på den punkten än Brandes, är en
annan historia.
*
Om bibelordet »Det varder större glädje
över en syndare, den där sig omvänder och
bättrar» etc. även innefattar något av en
allmänpsykologisk sanning, bör den unge
Arne Garborg ha berett Brandes ännu
större glädje än den unge Kielland. Garborg
hade nämligen varit en av de ivrigaste i att
söka mota bort Brandes vid dennes första
besök i Norge 1876, men redan 1880 kunde
Brandes meddela Björnson: »Jeg traf i
Christiania en ung Månd Arne Garborg, der
var blandt de værste til at overfalde mig i
Pressen, da jeg var her sidst, og nu i
Mellemtiden har slaaet om og lod til at skamme
sig derover.» Brandes tillägger också:
»Forhaabentlig bliver der noget af ham.» Den
välvilliga profetian slog in, men Brandes’ glädje
blev även i detta fall kortvarig; han fick som
bekant snart anledning att konstatera, att
Garborg hade »foretaget Rejsen igennem
Livet med Rundresebillet». Deras brevutbyte
blev också relativt obetydligt. Detsamma
kom, men av annan orsak, att gälla
korrespondensen mellan Brandes och Kristian
Elster, som avled redan året efter det han
sökt kontakt med Brandes genom att sända
denne sin roman Tora Trondal. Brandes’ brev
rörande den litterära förlust, som denne
begåvade författares bortgång betydde, och
den insamling han själv igångsatte för hans
efterlevande, höra till de vackraste bladen i
hans korrespondens och äga en hos honom
mindre vanlig värme.
Den digra brevsamlingen avslutas med
Georg Brandes’ och Jonas Lies brevväxling,
till största delen förut otryckt. Lie hade ju
till ända långt fram på åttitalet hållit sig
på bestämt avstånd från »Brandesianismen»;
först med romanen Livsslaven 1883 trädde
han överhuvudtaget in i de moderna sociala
samtidsskildrarnas led, efter att förut
huvudsakligen ha hållit sig till sin specialitet,
sjöromanen. Men även i fortsättningen råder
det en avgjord skillnad mellan Lies diktning
och de övriga norska åttitalisternas. Han har
mindre än de till övers för den brandesska
indignationen; däremot äga hans böcker i
rikt mått två ting, som deras ofta lida brist
på, humor och humanitet. Han var också den
ende av de »stora», som aldrig fick sin
produktion behandlad i någon sammanfattande
essä av den ledande danske kritikern.
Detta hindrar emellertid inte, att det
sent omsider mellan Lie och Brandes uppstod
både en brevväxling och ett vänskapsförhållande,
som blev osedvanligt hjärtligt och
fullkomligt störningsfritt. Men det är
karakteristiskt, att brevväxlingen håller sig till det
strängt personliga; Brandes avstår här helt
och hållet från sin vanliga roll av vägledare
och impulsgivare.
Det personliga närmandet mellan dem
gällde från båda hållen en tredje person.
1884 skrev Lie till Brandes ett brev om
Strindberg, som han fann ha blivit väl
strängt behandlad i en artikel i Politiken av
Brandes. Härav blev ännu intet längre
brevutbyte följden, men 1887 var det Brandes,
som vände sig till Lie med en anhållan om
hans medling i den då utbrutna schismen
mellan honom och Björnson utan att veta,
att även det gamla beprövade vänskapsförhållandet
mellan Lie och Björnson just vid
samma tid grumlats på grund av Björnsons
despotiska tendenser. Det blev som bekant
ruptyr med Björnson på bägge hållen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0197.html
