Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Brandes och Norge. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när Lie och Brandes nu i stället slutgiltigt
funno varandra, var det dock knappast
huvudsakligen av samma skäl som Herodes
och Pilatus. Snarare var det Lies vanliga
strävan att — som han själv en gång
uttryckte det apropå sitt förhållande till
Strindberg — »få Fyrens positive side frem», vilken
nu även på Brandes hade åsyftad verkan. »Det
elskværdigste af alle Genier», kallade Brandes
senare Lie i ett hyllningstelegram. Själv
befann han sig vid denna tid, efter de många
»avfallen», i en alltmera deprimerad
sinnesstämning; hans brev till Lie fyllas också till
ej obetydlig del av klagomål över personliga
förluster och vedervärdigheter. Men Lie visar
sig alltid lika redobogen att med vänlig
övertalning söka skingra hans missmod.
Följande passus är typisk för Brandes:
Vi leve under et skrigende uretfærdigt Regimente
i et ganske demoraliseret Folk. Jeg for min Part i
en Atmosfære af Had mod min Person, dyb
Ligegyldighed for mine Bestræbelser og aandløs
Nysgjærrighed, som faar Folk til at styrte i hordevis
til mine Forelæsninger og slaas som forrykte for at
tiltvinge sig Plads — mens de to Dage efter have
glemt Alt hvad jeg sagde og desuden aldrig have
forstaaet blot det Halve deraf.
Lie invänder godmodigt:
Men det kan da Pinedød ikke være Fiender altsammen,
det som gaar paa Deres Forelæsninger og staar
i lang Queue udover Gaden, — eller letsindige Vögler,
som ikke vil behjerte Ordet, men bare glemme. Det
er saamæn noget ganske andet, som skér, naar der
ikke er Interesse i Luften om en, — og det er, at ingen
— og ikke alle, — kommer. Det Udtryk i Deres
Brev forekom mig saa Strindbergsk misanthropisk
urimeligt, at jeg har heftet mig ved det.
Inte alltid leda hans förmaningar till resultat,
men för Brandes har det tydligtvis —
likaväl som för Strindberg — varit vederkvickande
att träffa på en så rar fågel som
Jonas Lie i vad Brandes i ett brev till Björnson
kallar »det Hospital af saarede Forfængeligheder,
hvori jeg med min Digter-Omgang lever».
Kanske spelade kritikern själv inte alltid
i detta sjukhus precis läkarens roll; i hans
brev finns åtskilligt, som visar, hur pass
allvarligt han själv var behäftad med
sjukdomen ifråga. Men brev äro ju överhuvudtaget
speciellt ägnade att avslöja de alltför
mänskliga sidorna av den skrivandes natur, och
Georg Brandes’ brev till de norska författarna
ha å andra sidan också mycket att säga om
hans outtröttliga energi, hans smidiga
kritikerintelligens och ofta även om hans
oegennyttiga hjälpsamhet. En sak, som dessa
privata dokument ofta ge anledning till att
reflektera över, är vilket ringa ekonomiskt
utbyte en kritiker som Brandes kunde ha i
jämförelse med de författare, som ofta till
en icke oväsentlig del hade hans kritik att
tacka för sina böckers snabbt stigande
upplagssiffror. En andra upplaga av hans egna
arbeten förblev för Brandes länge en
sällsynthet. Obemedlad som han från början var,
kunde han ur denna synpunkt sett ha fullt
fog att känna sig ha ett otacksamt arbete
att utföra, då han trots sin oerhörda
produktivitet mången gång torde ha haft svårt att
leva på sin penna. Men trots detta kunde han
stundom även se på sin kritikergärning med
andra ögon och karakterisera den i andra
ordalag än de ovan citerade: »Min Lod i
Livet er for en stor Del bleven den at maatte
arbeide paa at puste en vis Flamme frem i
andre Mennesker; det er ingen høi Samfundsstilling,
en Art Fyrbøderstilling, men det
tilfredsstiller ogsaa Fyrbøderen naar Ilden
brænder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
