Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De svenska landskapen i ord och bilder. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Hahr
grandiosa vyer än måleriska partier och
detaljer, som också utnyttjats, t. ex. halvt
förfallna broar, idylliska kvarnar vid vattenfall,
brusande forsar i åarna, som Laxbryggan i
Mörrumsån, en övergiven backstuga på
Lister, en glimt av en gustaviansk herrgård som
Johanneshus, en rest av det försvunna
Kristianopels stadsmur o. s. v.
Här liksom i de övriga landskapsdelarna
utgöra bilderna illustrativa inslag, som i regel
ej följa beskrivningarna, men bidraga att skapa
en föreställning om landskapet. Men utan
texten skulle man ändock ibland stanna litet
undrande. Ty denna är utan fråga ett
mycket betydelsefullt element och till sin art och
uppläggning i hög grad omväxlande och
värdefull.
Diktaren Harry Blombergs skildring av
Dalarna har sålunda till största delen hållits
i en lyrisk ton. Den kan gott betecknas
som en Dalarnas Höga visa. Författaren
uppger, att den skrivits på en fjärran kust,
långt borta i ett Balkan-land. Avståndet
tyckes i varje fall framkallat hans längtan
och inspiration. Visserligen är han ingen
dalkarl, men känner och älskar landet, där han
i ett tjugotal år varit bosatt. I en god del
av skildringen följer han, visserligen
sommartiden, Gustav Vasas vandringar i socknarna
och föreställer sig t. o. m. ha i sitt sällskap
Hans Högstsaliga kungaskugga. Vi erinras
om minnen från dessa bistra tider och om de
väldiga förändringar som skett sedan
Skugg-majestätet en gång i dessa nejder förmådde
skapa förutsättningar för sitt nationella
befrielseverk. Blomberg berättar ej blott om
landskapets härliga natur och äldre
bebyggelse och näringsgrenar — den odlade jorden
upptar blott 4 % av arealen —- utan även om
nutidskulturen, dess problem och strider, om
den moderna storindustrien, järnverken,
skogs-och träindustrien, Kopparbergs Bergslags
A. B:s väldiga rörelse o. s. v. Han dröjer vid
provinsens berömda namn på skilda
områden i gången och nuvarande tid och slutar
med en hymn till Karl Erik Forslunds
Storgården och hans skapelse Brunnsviks
folkhögskola, varifrån så många betydande män
och kvinnor utgått. »De sitta i regeringar
och riksdagar, landsting och
kommunstyrelser, de befolka den kooperativa rörelsen,
tidningarna och sitta vid författarborden. Men
de kunna icke glömma.»
Filipstadsrektorn Jalmar Furuskog har åter
lagt upp sin Värmlandsskildring som en ve-
tenskaplig, men ej desto mindre lättläst
avhandling. Ingen av övriga författare i
volymen har tagit sin uppgift så grundligt. Han
börjar med att berätta om landskapets
geologiska utveckling, dess daning under perioder
för hundratusentals och miljoner år sedan
med de till sist kvarstående sträckningarna
av röd och grå gnejs, granit m. m., under
det att silurtäcket, som ger Västergötland
dess kalksten, sandsten och skiffer, här
försvunnit. Som ett naturens under med
väldiga Niagarafall, som inget mänskligt öga
skådat, skildras Svea älv, som en gång var
Östersjöns avlopp. Minnen spåras ännu i
vildmarken söder om Degerfors.
Järnmalmens förekomst i de östra delarna
skapade med tiden gruvdriften därstädes,
medan tackjärnets förädling till stångjärn
skedde i västligare distrikt. Järnet gav
uppslag till ett ärofullt kapitel i Värmlands
historia. Författaren, som skrev sin
doktorsavhandling om de värmländska järnbruken,
har därför kunnat lämna en mycket
sakkunnig exposé över järnhanteringen i denna
landsdel alltifrån 1413, då »Järnberget i
Värmland» sannolikt Persberg, fick sina
privilegier. Hammarsmedjorna, som i början lågo
nära gruvorna, flyttades under 1600-talet
längre västerut, så att, som antyddes,
bergslagsbygden kom att ligga i öster, medan i
det övriga landskapet en rad bruksbygder
med smedjor och herrgårdar uppstodo.
Därifrån fördes stångjärnet till Göteborg för
export till främmande länder. Hela denna
rörelse gav upphov till den berömda i
litteraturen och dikten så ofta skildrade
värmländska brukskulturen. Nu är allt detta ett
historiskt minne, en gammal vacker saga.
Som melankoliska monument stå ännu ett
antal tackjärnshyttor kvar, som ju också
av konstnären uppmärksammats, så även
flera herrgårdar, förfallna eller tjänande nya
ändamål som pensionat eller dylikt.
De stora moderna järnbruken med
teknikens alla framsteg i sin tjänst ha trätt
i den äldre bruksrörelsens ställe. Men
vid deras sida har en annan storindustri
växt upp, nämligen utnyttjandet av skogen
i ett allt eftersom tiden gått ökat tempo.
Sågverk och träsliperier anlades, där
järnbruken upphörde. Cellulosafabriker följdes av
pappersbruk med storslagna anläggningar.
Om detta och mycket annat berättar
författaren med en särskild iver. Han vill
framhålla det moderna Värmland, nutidens och
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
