Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erich Wittenberg
av rättssamhället är på intet vis en
liberalismens historia. Han ser ju i puritanismen
och i den katolska socialreformen de enda
äkta uttrycksformerna för en liberal
uppfattning, medan han däremot betraktar just
den enligt hans åsikt enda verksamma formen
av välfärdsliberalismen som en svår
villfarelse. Men vad beträffar de liberala idéernas
historia och deras verkan, såsom den
exempelvis framträder i Tyskland hos Humboldt,
Kant, Fichte, Pfizer, Gervinus, Baumgarten,
Gustav Freytag, Alfred Dove, Bennigsen och
fram till Naumann, Troeltsch och Meinecke,
så få vi därom ingenting veta hos Josephy.
Även om man med honom vill tyda
puri-tanism och katolsk socialreform som liberala
företeelser, så har ju därmed ingenting blivit
sagt om vad som egentligen utgör innehållet
i liberalismens väsen. Ty man kan icke
stillatigande förbigå den stora olikheten
mellan puritanism och katolicism. Även här
visar sig Josephys tes som en konstruktion,
ty liberalismen är en historisk rörelse som
trots alla besläktade drag dock fått olika
prägel i olika länder. Detsamma gäller om
socialismen, och även här hämnar sig
Josephys abstrakta konstruktion om den
absoluta motsatsen mellan rätt och makt. Man
kan dock icke beteckna Hobbes, Marx och
Nietzsche som socialister därför att de alla
ha betraktat makten som en viktig faktor i
den historiska utvecklingen. Ty därmed
bortser man fullständigt från de väsentliga
motsättningarna i deras tänkesätt och samtidigt
från förändringen i den historiska
situationen. Endast då kan man rätt tyda en
tänkare, när man behandlar hans system i hela
dess idésammanhang, men icke om man
ensidigt lösrycker en tanke ur dess inre
förbindelse med de andra och framställer den
ensam som väsentlig.
Josephy tar icke hänsyn till statens och
samhällets historiska förankring, utan räknar
t. ex. Machiavelli som vår tids politiske lärare,
tror att Hobbes bestämt de följande
århundradenas politiska utveckling, framställer
franska revolutionen uteslutande som en
maktrörelse och — man tänke sig —
betecknar Kant, Fichte och Hegel som bärare
av en transscendent imperialism.
Hur verklighetsfrämmande Josephys bok
är, visar sig också däri att han fullständigt
ignorerar idéernas inflytande på den
historiska utvecklingsgången och intvingar de
sista fyra århundradenas rikt växlande histo-
riska liv i makt- och rättsbegreppens
Pro-krustesbädd. Den imponerande andliga
förhistorien till franska revolutionen, de liberala
idéernas rotfasthet i det västerländska
kultur-medve.tandet och demokratins storartade
tradition existera överhuvud icke i Josephys
ögon. Allt är hos honom underkastat guden
makt.
I sin kritik av makttanken råkar Josephy
i en betecknande motsägelse mot sig själv.
Han betonar upprepade gånger i hur hög
grad en doktrin beror av en epoks speciella
förhållanden: så till exempel betraktar han
Marx’ obetingade tro på naturlagarnas stränga
giltighet i det historiska livet som en allmänt
utbredd tidsåskådning. Detsamma gäller,
anser Josephy, om Feuerbachs radikala
negerande av absoluta värden eller om den
naturrättsliga liberalismens stela tankesystem.
Ännu starkare framträder denna Josephys
syn i uppfattningen att nutidens maktlära
bryter med västerlandets mäktiga
kulturtradition. Härmed negerar Josephy själv den
skarpa, oöverkomliga skillnaden mellan vara
och böra och ställer sig på de historiska
förhållandenas fasta grund. Icke mindre
egenartat är det att Josephy utifrån sina
förutsättningar kan mäta en läras sanningshalt
med dess livsnärhet. Så till exempel
förebrår han Marx att den socialistiska
framtidsstaten är en okritisk tro och det bestämda
förnekandet av individens existens en dogm,
vilka båda äro oförenliga med verkligheten;
endast ett ur de givna förhållandena
framvuxet reformsträvande vore historiskt
verkningsfullt. Slutligen räknar Josephy det som
maktlärans huvudfel, att den städse betjänar
sig av ett motsägelsefullt uttryckssätt och
använder svart-vit-målningen som medveten
tankemetod.
Med allt detta träffar Josephy sig själv. Ty
han försöker rent av att med de abstrakta
begreppen makt och rätt fullt uttömmande
karakterisera en utveckling under många
århundraden. Hans kritik av maktläran
bygger dock just på de åskådningar som äro
oförenliga med hans stränga särskiljande av
rätt och makt, av natur och ande, av värde
och verklighet, av vara och böra. Ty här
räknar han, helt i motsättning mot sin egen
tankemetod, med alla historiska processers
förankring i den egna tiden, det vill säga
med deras bundenhet till tidsskeendet, med
all historisk utvecklings sammanhang och
gradvisa fortskridande och med nödvändig-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
