Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Makt och rätt
heten att avstå från ett ensidigt
betraktelsesätt som arbetar med skarpa kontraster ifall
man vill förstå denna utveckling.
Josephy behjärtar tyvärr på intet sätt
dessa hos honom dock emellanåt
fram-blixtrande insikter. Ty en helt nyartad
formell liberalism, som djärvt bryter med hela
det förflutna, är för honom den lidande
mänsklighetens frälsningsmedel. Denna
teoretiska, i praktiken aldrig förefunna liberalism
känner blott den frie individen, som skulle
utgöra ett idealväsen, men i själva verket
som en ogripbar abstraktion svävar likt ett
fantom mellan himmel och jord. Därmed
faller Josephy åter tillbaka på ett bortom all
politisk verklighet liggande teorem som
saknar varje realt innehåll. Även den som med
honom håller fast vid tron på absoluta ideal
måste dock åtminstone för att kunna
bekänna sig till dem veta något om deras
positiva innehåll; härvid lämnar oss Josephy
fullständigt i sticket. Då varje reform som
vill omgestalta verkligheten nödvändigt måste
anknyta till den, kommer det lika mycket
an på att bestämma ett ideals innehåll som
på att anvisa vägar och medel att genomföra
det i verkligheten. Josephys skarpa
åtskiljande mellan vara och böra går nu medvetet
verkligheten fullständigt förbi, och så saknas
varje möjlighet att från denna utgångspunkt
omgestalta det politiska livet.
Josephys kulturkritik är i själva verket en
religiös frälsningslära. Den arbetar med
religiösa tankekategorier, den känner blott en
motsättning mellan gott å ena sidan och ont
å den andra, utan något inbördes
förhållande mellan dem. Den hoppas i eskatologisk
förväntan på människans plötsliga inre
upplysning, som förvandlar en värld av bittra
strider och motsättningar till ett frihetens
och fridens rike.
Josephys bok vilar vidare på en
verklighetsfrämmande antropologi. När han
framställer de fyra senaste århundradenas
utvecklingsgång som en enda villfarelse i
maktens tecken, så anser han därmed det
onda som den egentliga substansen i
människans väsen. Konsekvensen av denna
uppfattning blir att den diametrala motsatsen
mellan makt och rätt hos Josephy också
sammanfaller med motsatsen mellan ont och
gott. Däremot utgör det goda kärnan i den
nya människans väsen som han ställer fram
för våra ögon såsom framtidsbild. Denna
uppfattning om den goda och den onda män-
niskan, som historiskt går tillbaka på
Rousseau och Hobbes, är en abstraktion. Ty
varken de stolta förväntningarna på ett
oändligt framåtskridande på alla mänskliga
verksamhetsområden eller den pessimistiska
ödestron på »västerlandets undergång» ha hållit
stånd inför historiens kritiska domstol. Här
uppenbarar det sig snarare att gott och ont
såväl hos den enskilde individen som hos
folken existera bredvid varandra såsom
verksamma drivkrafter och ständigt mötas i strid;
människor och folk äro sammansatta väsen,
utrustade med såväl den ena som den andra
egenskapen, och i den ständiga, aldrig
bilagda striden mellan dem har människans
frihetstanke och hennes alltid levande
förhoppning på en bättre värld sin grund. De
äro det stoltaste avsnittet i den europeiska
kulturtraditionen som icke känner till något
absolut. Ty, såsom en schweizisk filosof
träffande har formulerat det, »demonerna
kunna fritt härska endast där de goda
andarna rymt fältet».
V.
Med hänsyn till den även annars vitt
utbredda åsikten att makt och rätt äro
fullständigt skilda världar utan några som helst
beröringspunkter med varandra, synes det
påkallat att hänvisa på denna teoris historiska
ursprung. Den går tillbaka på naturrätten,
som i Tyskland under starkt inflytande från
Rousseau mynnar ut i Kants lära om
rättsstaten. Naturrättens grunduppfattning om
en evig oförgänglig rätt bortom all
verklighet och om motsatsen mellan rätt och makt
är det som förbinder män såsom Herder,
Humboldt, Kant, den unge Fichte, Goethe,
Schiller, Krause och Ahrens. Herder avvisar
i »Ideen zur Geschichte der Menschheit»
eftertryckligt tesen att människan är skapad
för släktet och bör uppgå i staten. I
överensstämmelse med Lessings uttalade åsikt i
Frimurartalet »Ernst und Falk» förklarar
Herder att staten är skapad för människans
skull. Blott den ståt, säger han i sin skrift
»Blicke in die Zukunft» (1793), »som är det
allmänna förnuftets öga, den allmänna
billighetens och godhetens öra och hjärta»,
fyller rätt sin uppgift. Med denna
uppfattning tar Herder skarpt och övertygande
avstånd från 1700-talets byråkratism.
För Kant äro rätt och frihet de eviga pelare
på vilka en sund statsbyggnad vilar. Att
uppbygga en borgerlig författning på rätt-
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
