Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Makt och rätt
Bland Gierkes anhängare räknas den
föregående generationens största jurister.
Gierke påvisar träffande att naturrätten
icke längre är förenlig med våra dagars
vetenskapliga resultat. Ty uppfattningen om
ett oföränderligt, orubbligt rättsbegrepp som
är naturrättens dogm, vederlägges redan av
naturrätten själv; den har dykt upp i otaliga,
helt olikartade varianter, och den är själv
såsom Hobbes’ och Rousseaus exempel klart
lär oss, historiskt betingad. Därtill har den
historiska skolan på ett ovederläggligt sätt
visat huru rätten utvecklar sig på
verklighetens mark och förändras efter de olika
folkens karaktär. Varje livsduglig
livsåskådning måste alltså pröva sig själv på tillvarons
mark. Om man, som Gierke övertygande
visar, häri obetingat måste ansluta sig till
den historiska rättsskolan, så går den dock i
sin fullständiga brytning med naturrätten för
långt. Ty rättens idé tillhör själv rättens
väsen. Den är nerven i rättsutvecklingen.
Att förneka den är att döda rättsmedvetandet
hos människan. Men vi uppfatta — och detta
i motsats till naturrätten — ej längre denna
rättsidé som en stel oföränderlig princip
ovanför all verklighet, utan vi söka uppenbara
den i verkligheten som drivkraften till nya
skapande utvecklingar.
Rättsidén är för det första förankrad i
verkligheten själv och blott förnimbar för
en kongenial uppfattning; för det andra
förändras den med verkligheten, men visar
dock utöver den, emedan den, för det tredje,
växer med det mänskliga tänkandets
mognad och djup och med rikedomen av
bearbetad historisk erfarenhet. Tv rättens idé är,
som Gierke säger, själv tidlös, men dess
innehåll är tidsbestämt, dock aldrig bestämt i
hela sitt omfång, då idén själv är något
evigt, som enligt sin natur aldrig helt kan
fullborda sin verksamhet innanför de trånga
tidsgränserna. Därför går rättsidén före allt
mänskligt handlande och utöver det. Dess
förverkligande blir därför ständigt på nytt
människans uppgift. Denna insikt
sammanfattar Gierke i satsen: »Just detta aldrig
vilande behov att mäta den faktiska rätten
med rättfärdighetsidén bekräftar
rättfärdig-hetsidéns immanens med hänsyn till rätten.»
De eventuella invändningarna mot denna
åsikt framstå, såsom vi skola visa, som
skengrunder. Man förebrår denna
uppfattning dels att den icke till innehållet
bestämmer rätten, och dels att den faller tillbaka i
den naturrätt den vill bekämpa. Men båda
invändningarna äro sakligt ohållbara. Ty
uppfattningen om ett fullständigt
bestämmande av rättens innehåll förutsätter ju utan
varje historisk prövning som dogm att man
kan infånga livets outtömliga mångfald i en
formel. Men detta är en rationalistisk
fördom. Ej heller påståendet om Gierkes
återfall i naturrätten har någon sanning. Ty
rättsidén framställer icke här, såsom i
naturrätten, någonting bestämt givet, utan är
nära bunden vid verkligheten och är
ut-vecklingsmöj lig.
Hur vittgående dessa Gierkes teorier förmå
oss att ompröva våra domar, och hur nära de
överensstämma med den historiska
erfarenheten, vilja vi visa med några exempel i det
följande: avvikandet från rättsidén har städse
skakat det mänskliga samvetet. Aristoteles’
lära om de »födda slavarna» gällde redan i
antiken som en oförlåtlig orätt och
framkallade opposition från de mest betydande
tänkare. Men detsamma gäller för den moderna
slavemancipationen, redan långt innan den
förverkligades krävdes den av Europas mest
upplysta andar. Tortyren och dess
avskaffande visar samma bild: med vilka klara
och övertygande bevis kämpade icke redan
Fredrik den store för dess försvinnande och
överhuvud för straffmedlens mildrande.
Brännandet av »häxor» betecknade jesuiten Spee
som en villfarelse redan mer än halvtannat
århundrade innan det sista häxbålet släcktes.
Men också våra egna dagars historia visar
samma drag. Versaillesfreden av 1919 har
ända från början av betydande tänkare och
rättslärda i neutrala länder, särskilt i
Sverige, betecknats som ett hämningslöst
maktmissbruk och som en oförrätt. Därpå har
detta fördrag under årens lopp brutit
samman. Wilsons folkförbund, så vitt det blott
var en intresseorganisation till
upprätthållande av en mekanisk jämvikt mellan
makterna, har till slut så gott som strandat på
sin ofullkomnade gestaltning. Men vad
rättsidén förmår har i allra senaste tid på ett
förebildligt sätt visats av Finlands
hjältemodiga frihetskamp vid världskrigets slut
och åren 1939—40. Gierkes uppfattning av
rättsidén som en realitet — i stället för en
abstrakt konstruktion i naturrättslig
mening — har alltså fullt bekräftats av den
historiska erfarenheten.
Rättens uppgift är, såsom vi säkerligen i
Gierkes anda kunna säga, att varaktigt sä-
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
