Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Makt och rätt. Försök till ett klarläggande av problemet. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erich Wittenberg
visans grund, det är den högsta uppgift som
givits människosläktet. Men det gäller blott
för den inre politiken, d. v. s. för de inom
ett bestämt område av staten omslutna
människorna. Utanför denna gräns befinna sig,
enligt Kants tanke, staterna i sina yttre
förhållanden till varandra såsom vildar i krigets
icke-rättsliga tillstånd. Här är staten en makt,
och det kommer klart till uttryck i ordet
»potentat» av det latinska potentia, våld.
Visserligen gäller rättsidén också för
utrikespolitiken, men utsikterna till att förverkliga
den äro försvinnande små i jämförelse med
det borgerliga samhället.
Även i Wilhelm von Humboldts berömda
ungdomsverk »Ideen zu einem Versuch, die
Grenzen der Staatswirksamkeit zu
bestim-men» (1792) — en bok som starkt påverkat
Mill och Treitschke — klinga samma motiv.
Humboldt var, när han skrev den, redan
intimt förtrogen med Kants filosofi.
Humboldt håller friheten för den frie individens
grundlag. I frihetens milda luft utvecklas,
såsom han uttrycker det, våra fröjders
blommor, och människovärdet är fast förankrat i
frihetskänslan; det är frihetstankens
bestämmelse att härska över ofrihetens vida rike.
Strävan till det gudomliga är det mänskliga
skapandets drivkraft. Statens högsta
uppgift är att väcka och utveckla
personlighetens spontana, individuella tankeförmåga.
Från frihetstankens fasta borg riktar
Humboldt sin kritiks skarpa pilar mot
välfärdsstatens allmänna förmyndarskap som
försvagar individens ansvarskänsla, hotar
samvetsfriheten i dess rot och nivellerar allt
tänkande efter schablon.
Icke mindre bestämt än Kant och
Humboldt försvarar Fichte i sin skrift »Beitrag
zur Berichtigung der Urteile des Publikums
über die französische Revolution» (1793)
frihetstanken såsom statspolitikens yttersta
mål. Frågan om statens slutliga mål är för
Fichte identisk med frågan om den enskildes
slutliga mål; därför bör staten helt
överensstämma med sedelagen, vars uppfyllande
föreskrives individen som högsta plikt. Den ståt
som bryter häremot helgar orätten, ty den
är orättfärdig. I lyriskt bevingade ord hyllar
Fichte vördnadsfullt rättsidéns höghet: »O
heliga rätt, inför din blotta idé skola
härarna bäva och nederfalla, och inför glansen
av ditt majestät skola den starkes vapen
sjunka!» Också Fichte skiljer vid denna tid
strängt mellan rätt och makt.
Schiller sjunger i Wilhelm Tell med
tändande ord den höga visan »om den eviga
rätten som sätter gräns för tyrannens makt».
På samma sätt bekänna sig Krause, Ahrens
och Rotteck till naturrätten, som är
förankrad i människans, folkets och
mänsklighetens förnuftiga natur och, bortom all
historia, bortom den enskildes vacklande
åsikter och bortom alla lagstiftningar, fastslår
vad som tidlöst gäller för alla förnufts väsen,
för alla andar och för alla samhällen.
På denna grund står nu också
uppenbarligen Josephys lära, tv han räknar liksom
naturrätten och uppfattningen om
rättsstatens väsen med den evigt oföränderliga
människonaturen, med den frie individen,
med människan som ett tänkande,
iakttagande, in emot sig själv vänt förnuftsväsen
och med den oöverstigliga klyftan mellan
makt och rätt. Det föregivna framtidsideal,
som Josephy skisserar till det sargade
västerlandets räddning, avslöjar sig därmed såsom
en återgång till äldre naturrätt. Den stränga
dom han uttalar över samtidens kultur och
över de fyra senaste århundradenas historiska
utveckling är skriven från naturrättens
ståndpunkt.
VI.
Mot naturrättens teorier uppstod redan
tidigt en verksam motrörelse. Den historiska
rättsskolan, som bland sina förkämpar bland
andra räknar de berömda rättslärda Savigny
och Puchta, ställer gentemot den hårda
naturrätten läran om all rätts historiska
förankring. Rätten utvecklar sig, enligt denna
skola, gradvis och omedvetet ur de enskilda
folkens särart och lever vidare i folksjälen.
Den moderna rättsstatsteorien, som
visserligen till namnet men icke i verkligheten
vill fortsätta sina föregångares traditioner,
identifierar rätt och ståt. Den förlorar
därmed varje möjlighet att uppdraga bestämda
gränser för statens befogenhet och förkastar
särskilt den tidigare rättsstatslärans
fundamentala sats att individens oförytterliga
frihet ställer de oöverstigliga skrankorna för
statens rätt. Mellan dessa uppfattningar står
den store rättsauktoriteten Gierkes åsikt,
att en försoning mellan naturrätten och den
historiska rätten är erforderlig. Naturrätten
har väl — i denna insikt stämma alla
samtida rättsuppfattningar fullt överens — dött
efter Gierke, »men dess själ är odödlig».
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
