Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
som skrank. Detta fylliga inledningsavsnitt
ger ett nytt och osentimentalare grepp om
vildavästgenren, som ju denna säsong
blommat upp i något slags beredskapstjänst för
levererande av enkla och kärva föredömen
åt förvekligade ättlingar av utvandrarna.
Här är man nu i det Texas som var en gång,
och vad som tas fasta på är
sammanstötningen mellan boskapsfarmarna som kom
först och jordbrukarna som kom efteråt
och inte ville ha grödan nertrampad.
»Domarn» är i Walter Brennans saftiga
gestaltning en fullklappad gammal bandit, vig och
torr, med en halssena i olag efter en i det
närmaste för lång visit i snaran någon gång,
ett par listiga springor till ögon och en ränna
i det toviga skägget att slå whiskyn i,
praktfull i sin handgripliga utövning av makten
och rätten, magnifik även när han mot slutet
kränger på sig sin gamla sydstatsuniform
och som ensam uppköpare av alla biljetter
slår sig ner på parketten till den överraskande
rymliga och eleganta teater, där hans på
oändliga avstånd beundrade men aldrig
förut skådade kvinnoidol gör ett
turnéframträdande. Där nås den innerst
sentimentale gamle gossen efter en våldsam
skottlossning mellan bänkraderna av en kula
från den i sitt filbunkslugn som vanligt
förkrossande virile Gary Cooper och det
lilla samhället kan andas ut. Men annars är
det inledningens skildring av dagligt liv
och skjutande längs kåkgatan som gör
filmen. Juryn sammanträder oavbrutet
framför disken och begravningsentreprenören,
en liten dyster karl med släpande bonjour
och svulten blick, står alltid beredd att rycka
ut med ortens överklassfordon: likvagnen.
Filmen i övrigt hopar hemsökelserna över
de gudfruktiga jordbrukarna efter känd och
tröttsam schablon.
Ett alltigenom rivande praktspektakel fast
av banalare typ möter i Glädjens stad, regi:
Conway, en vildvästman från gamla dar. Det
är en film om olja och oljemän med
utgångspunkt från rushen i västern 1918 och
slutkläm i en statsprocess, där den för
monopoli-seringssträvanden anklagade frikänns efter
en applåderad harang av konkurrenten,
som framhåller att förtrustaren snarare är
att betrakta som en nationens välgörare
eftersom han sökt hålla ner produktionen
och därigenom, låt vara omedvetet slagit
vakt om en begränsad nationell tillgång.
Clark Gable och Spencer Tracy slåss med fru-
sande vitalitet filmen igenom om en kvinna
och om oljan i ett ständigt up och down.
Ena stunden står de med miljoner i de hårda
nävarna och ögonblicket därpå lika
tomhänta som förut efter allt som råkar komma
emellan: eldsvådor, revolutioner eller bara
blinda raseriutbrott som får dem att blanda
samman affärer och passioner till desperat hasard.
Men lusten att borra på nytt räddar de över
oanfrätt. Egentligen är det ju en läcker
historia som här flåsas fram som ett slags
hyllning till den över all beskrivning fria
företagsamheten men den ger något av hårt
amerikanskt tempo, av naiv och oförbrukad
livslust, och det är något charmfullt med
den okonstlade och frejdiga lögnaktighet som
låter den framträda med pretention av
modern hjältesaga.
Utrikeskorrespondenten, regi: Hitchcock,
torde om man efter den vilda jakten tar sig en
funderare, nog vara en av de dummare
filmer som gjorts av en habil och
uppslagsrik man. En newyorktidning blir så trött på
det sibyllinska språket i de ordinarie
utrikeskorrespondenternas rapporter att den
skickar ut en gangsterreporter för att få klart
besked om det skall bli krig eller inte. Det
slutar med att den storbelåten nästan till
mättnad kan skicka ut en extraupplaga,
där den stora engelska fredsorganisationens
chef avslöjas som ledaren för en spionliga
med uppgift bland annat att pressa hemliga
klausuler ur en trött och vänlig holländsk
utrikesminister (Albert Bassermann), som
en-leveras (varför till London?) och
tredjegrads-behandlas. Efter vad man då upplevt till
lands och lufts och vatten, tycker man nog
att det var bra stora omkostnader för en i
dessa tider av stegrade anspråk så flyktig
eftermiddagsnyhet.
Man tycker sig ana en ursprunglig frisk
tanke bakom filmens uppläggning: ett aktivt
fredsarbete bedrivet i form av en
hänsynslöst avslöjande journalistik skildrat i rivande
polemisk motsats till det förtröstansfulla
lunchandet och kulissfifflandet i fredens
tecken. Men det finns efter upptakten
knappast något som rättfärdigar denna aning
och än mindre det något grötmyndiga patos,
som likväl anslås och får leken att kännas dum.
Som ren rövarhistoria har den annars som
sagt (och det förstår sig med denne
iscensättare) sina andlösa avsnitt. Jag skall sent
glömma ett försök att knuffa ner reportern
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
