Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
från Westminster Cathedral. Sällsynt
suggestiv är episoden i den hemlighetsfulla
holländska kvarnen, där kameran följer
uppför stegar och nerför stegar, medan
vinden rister i vingarna, kuggarna hugger i
varann och det kvider ur själva trät. Ljud
och bild förenas här till något mycket
uttrycksfullt, kanske den högre och odelbara
förening som brukar kallas för ren film,
som ofta efterlyses och någon gång realiseras
fast den visat svårigheter att existera annat
än som stänk och flik.
Mitt öde har vingar, regi: Steinhoff, döljer
under den missvisande lyriska titeln ett
bondedrama av ovanlig äkthet, inspelat
med utmärkta sydtyska aktörer och förlagt
till Tyrolen. Figurerna har något av den
vilda hedniska kraften hos bonderesarna i
Richard Billingers våldsamma dramer från
Nedre Österrike, och man förvånas endast
över att deras magnifika träslott på
alpsluttningarna inte pryds av hästhuvuden med
fladdrande manar. Det finns åtskilligt också
i det taggiga förloppet av själva historien,
som leder tankarna till Billinger. Brygden
är bara inte så sjudande poetiskt mörk,
själva naturmakterna inte så fientliga. Där
finns ansatser. Den svårtämda Wally har
sitt öde olycksbådande sammanvävt med en
ung gam som hon en gång oförväget tagit
direkt ur boet och nu följer henne med
tunga flax, och där hon lever utstött uppe i
sin hydda på vidden viskar det inte bara
vänligt ur dimmorna kring topparna. Men
dessa motiv är inte genomarbetade. Man har
hållit sig till en hård och handfast ytrealism
med vissa etnografiska sidoblickar. Det ger
mycket nog, eftersom vi inte är bortskämda
med film från detta luftstreck. En ny be-
kantskap och ett grant speltemperament är
Heidemarie Hatheyer som Wally.
På Dagmar Edquists »Kamrathustru» har
Bengt Idestam-Almquist och Anders
Henrikson under titeln Livet går vidare sökt i
sober fransk stil brodera en kärlekshistoria
i purpur och svart. Det är vad man kallar
en snygg film, med väl genomtänkta scener
i regi av Henrikson som också ger sin
speciella torra skärpa åt den från tropikerna
hemvände malariasjuke svenska ingenjörns
hjälpreda. Men där talas mer om kärlek än
man direkt märker att den är där, och den
frejdiga och rappa tonen i romanen har
bytts i en något stor sorgmodighet. Aino
Taubes starka inlevelse i rollen skimrar
dock igenom det myckna diffusa, men den
möter hos Edvin Adolphson inte stort annat
eko än skicklighetens, såvida det nu inte
skall vara malarian. De hemmagjorda
afrikascenerna visar vad skickliga och i
filmrepertoaren bevandrade karlar kan
åstadkomma med några antydande puffar åt
fantasin så man tror sig se mer av miljön än
man gör.
Jämförd med Edquistfilmen verkar
Molander och Stevens Den ljusnande framtid i
alla fall närmast som en kyss på örat. Men
även en sådan har ju sitt bleka behag och
med alla longörer i bild och dialog samlar
denna film småningom samman en stämning
av kultiverat rofylld svensk småstad med
lärdomssäte och evigt förnyad studentvår.
Inte minst därför att den spelas så bra.
Av Hasso, Eklund, Fant och framförallt
Alf Kjellin, som ger så äkta uttryck för
ungdomlig renhårighet, att hela pojken
blir som en levande moralisk appell.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
