Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska museimän. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nord i s k a
m u s e i m ä u
fallet gav uttryck ej blott åt hans befogade
önskan att vad som förhandlades i vår krets
ej skulle tränga ut till ovidkommande,
utan också åt den prägel av öppenhjärtig
och oreserverad vänskaplighet han ville ge
och förstod att ge åt vårt förbund redan
från förstone, ett slags mysteriekult i
skönhetens och forskningens helgedomar.
Förnämt, reserverat, var hans väsen, dämpad
hans stämma. Han kunde förefalla skeptiskt
och kritiskt inställd, men inom honom brann
en het lidelse för det han älskade, som
förenades med en rörande ömsinthet för de
bräckliga och utsökta ting med vilka han
umgicks. Under sina sista levnadsår
upptogs han av planerna på att bereda sina
kära samlingar ett värdigt hem i Fredrik
V:s Hospital, de stilfulla låga längorna kring
Grønnegaarden. Det blev honom icke
förunnat att själv draga in i detta löftets land
men han fick skåda dit in med vissheten
om att uppfyllelsens dag var nära. Med
vördnad, med tacksamhet ägna vi honom
vår hyllning framför någon annan. De av
oss som fingo förmånen att komma honom
nära sakna Emil Hannover såsom en
mästare ej blott inom vetenskap och museal
gärning men också i vänskap.
När vi tänka på hur han tog emot oss
vid de köpenhamnska museimötenas
vigi-lier, aftonen före förhandlingarnas början,
vid ett enkelt men utsökt ordnat samkväm
i det gamla Kunstindustrimuseet invid
Raadhuspladsen, erinra vi oss gärna
Angul Hammerich, musikhistorikern som
med lärdom och smak ordnade den
musikaliska underhållning som gjorde dessa
kvällar oförgätliga — vid minnas spinettens och
clavicordens spröda klang, viola da gambans
ädla gammaldags ton och kanske också det
humoristiska kåseri om flöjtens historia som
av en zigenaraktig virtuos illustrerades med
små musiknummer varibland
»menneskealderens dumpe hylén i Borneos urskove».
På sitt vis väsensbefryndad med
Hannover tedde sig Mario Krohn en kultur-
K ar l Madsen och hans fru vid Lyse
kloster under B er gensmötet 1927.
aristokrat, som sinnet för kvalitet gått i
blodet. Bredden, folkligheten i sinne och
gärning företräddes av Bernhard Olsen,
skaparen av Det danske Folkemuseum. Det
var han, som vid det konstituerande
sammanträdet först erhöll ordet av Hannover
och som talade om »det Fællesskab, vi i
Tidens Løb har oparbejdet», om lyckan »at
vi tre Folk kan forhandle sammen paa
Sprog, vi inbyrdes forstaar, fordi de er
rundne af samme Rod, og jeg tror at
kunne se et Varsel for bedre Tider i, at vi
under Ufreden har søgt hverandre.»
Hos Karl Madsen förenades det breda
danska gemytets frodighet med
vittfam-nande internationell kultur, humorn med
förfining, konstnärsbegåvningen och den
litterära talangen med vetenskaplig
läggning. »Beskeden» var han till det yttre
liksom det gamla hus vid S:t Hans Torv i
Köpenhamn där han i många år bodde med
sin kloka och goda hustru och sin älskade
dotter, den av munterhet strålande Gitte.
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
