- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
205

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ekon av Pär Lagerkvist i samtida diktning. Av Jöran Mjöberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ekon av Pär Lagerkvist i samtida di lit n i n g

klarhet i livet och uttrycker sig gärna i
allmänna och dunkla metaforer. Den talar
oftast om det egna genom att utgå från ett
subjekt i andra eller tredje person — »du,
lilja djupt i mitt hjärta» — och den kan
kallas själssymbolism. Den senare upplever
sin ångest i mera konkreta former och
ögonblick, under sömnlösa nätters grävande i
minnena, medan pannan fuktas av svett.
Den kan kallas själsrealism, och dess subjekt
är oftast i tanke eller verklighet »jag». I
Ed-felts debutsamling, Gryningsröster (1923),
väger dessa stämningar ungefär lika. Två
år tidigare hade hos Lagerkvist i Den
lyckliges väg ljuset trängt undan mörkret och
han själv börjat känna sig som en människa
bland människor. Edfelt har nått lika långt,
hans »själ har del av alla andras själ», och
han har blivit »vän med människorna nu».
Sin ljuskänsla formar han i ord som ligger
nära Lagerkvists:

Min mörka ångest blir till hus.
Snart är allt fullbordat.
Jag träder som man in i livets ljus,
där mörkret ligger jordat.

Jag tackar andäktigt för allt, för allt,
ty allt måste med i mitt hjärta.
Emot min förvissning i högre gestalt
jag bär mitt skälvande hjärta.

»Livets hus», »skälvande hjärta» — är det
någon tvekan om likheten? Och liksom
Lagerkvist i dessa år ger Edfelt sin
välsignelse åt glädjen och kärleken. I rimmad
form ger han till och med en replik på ett ord
av sin föregångare sju år tidigare (»Kärleken
är intet. Ångesten är allt»), Edfelt sätter
kärleken högst och svarar: »Kärlek är allt.
— Du är mitt allt; högtid och ljus över
världen.» Tonen i kärleksdikterna är
överhuvud nära släkt med Lagerkvist, det
märker man ännu i Unga dagar 1925. Där
har annars formen blivit fastare och den
»själsrealistiska» stämningen segrat, såt. ex.:

Säg, är det gråt som gör det tjockt i strupen,
när stum jag hör en rastlös klocka ticka?. . .

Detta var 1925. Under trettiotalet kan man
säga att Edfelt, ehuru väsensskild från sin
läromästare, får ett gemensamt med
honom: även hans dikt utbildas till ett
försvar för de själsliga värdena. Någon gång
kan han bruka en själsmetafor som liknar
Lagerkvists: »mördas där något i mitt
väsens djup» (Vintern är lång).

Två diktare, som har flera drag
gemensamma med varandra och med Lagerkvist,
är Erik Blomberg och Stellan Arvidson.
I förhållandet mellan Lagerkvist och
Blomberg är det svårt att urskilja den eventuelle
givaren, och ofta kan man endast
konstatera, i vilken ordning motiven dyker upp
hos dem båda utan att i varje fall söka
avgöra, om de varit av inspirerande betydelse
för varandra. Blomberg debuterade 1918
med Ensamhetens sånger, som har starkt
tycke av Vilhelm Ekelund. Likheten med
dennes och Lagerkvists uttryckssätt kommer
glimtvis fram redan här: »le ej blommande
marker högt åt min glädje?». Här finns en
vild känsla av ögonblickets upplevelse
som är typisk för det begynnande
tjugotalet: »Du lever, lever!». Denna livskänsla
dyker upp igen bl. a. i Blombergs Jorden
(1920): »Å jord, du lever, lever nu, just nu!»,
hos Lagerkvist året efter i Den lyckliges
väg: »I ångest jag ropar: jag lever just nu!»
och hos Arvidson (I skorpionens tecken,
1927): »Men nu sjunger du, nu lever du,
nu, nu.» I Jorden finns även en dualism
som har sin motsvarighet hos Lagerkvist.
I Kaos hade denne kallat sig »längtan
än till mörker, än till ljus». Blomberg bygger
nu en lagerkvistklingande vers på samma
begreppspar:

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

De växlande uttrycken av välsignelse och
förbannelse över livet liknar också Ångest.
I dikterna Apassionata och Två sånger till

205

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free