- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
216

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst och konstliv i Övre Norrland. Av Arne Lindström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Arne Lindström

Såsom ett utslag härav torde man få
betrakta den allmänna uppslutningen kring
förverkligandet av skulptören Fredrik
Frie-sendahls tanke att uppföra ett monument
över timmerflottarens gärning nere i forsen.
Den lokala konstföreningen köper också
konst för att placera den i de allmänna
institutionerna.

Steget från dessa ångermanländska städer
upp till Umeå är långt, inte bara
geografiskt sett. Om vi hålla oss till vårt speciella
ämne framstår konstintresset i detta snabbt
växande, energiska och starkt
självmedvetna administrativa centrum såsom
någonting mycket ovanligt och hedrande.
Det har sina upp- och nedgångstider, men
gör man en sammanfattande överblick över
konstlivet i Umeå under det sista decenniet
blir intrycket verkligen imponerande, inte
bara i och för sig självt utan även, och
kanske ännu mera, vid en jämförelse med
konstlivet i den svenska landsorten i
allmänhet, därvid de mera bemärkta
konststäderna inte undantagna. Detta gäller ej
blott rikedomen på utställningar och
förekomsten av en blomstrande lokal konst
utan också det publika intresset och den
till alla samhällsgrupper utbredda vanan
att köpa god konst. Gideon Börje, som
tillsammans med Albin Amelin gjorde en
norrländsk turné hösten 1939, framhöll i en
intervju med Sollefteå-Bladet, att Umeå
procentuellt torde vara den livaktigaste
konststaden i den svenska landsorten, till
och med om man medräknar Malmö. Det
är ett mycket anmärkningsvärt faktum,
som onekligen tarvar något slags förklaring.
En mera ingående analys av förhållandena
måste naturligtvis bli mycket vansklig och
jag nöjer mig därför med några enkla
antydningar om bakgrunden.

Jag kan då anknyta till ett yttrande av
en annan känd svensk konstnär, nämligen
Erie Hallström, som ju en tid själv var
västerbottning:

— Folk häruppe förstår bildkonst bättre

än man gör söderut, sade han vid en
blixtvisit på Umebladet, som jag då hade nöjet
att redigera, och han utvecklade vältaligt
och med levande exempel, hur frigjord
övre-norrlänningen var från de
konventionella hämningar, som annorstädes fjättrat
konstsmaken vid det korrekta
verklighetsåtergivandet.

Denna iakttagelse träffar nog rätt i all
sin överdrift. Vad just Umeå beträffar får
man inte glömma, att det delvis är en ny
stad, som på relativt kort tid utvecklats
från en liten avsides norrländsk idyll till
medelpunkten i ett både befolknings-och
näringspolitiskt alltmer betydelsefullt län. Den
lokala traditionen på konst- och
kulturlivets område har inte varit så stark här
som exempelvis i Härnösand, där man i
förnämt medvetande om sin exklusiva
ställning låtit senare tiders mera radikala
konst-och kulturutveckling gå sig förbi. De unga
tjänstemanna-, läkare- och lärarekårer, som
från 1920-talets början slagit sig ned i
Umeå ha däremot, jämte de yngre
köpmännen, vilka sett sin framgång växa med
stadens och länets utveckling, bildat en
bördig jordmån för nya kulturimpulser och
då i främsta rummet på det konstnärliga
området.

Och var kom då dessa impulser ifrån?
Helmer Osslund bodde som pojke i Umeå
en tid, en syster till honom bor alltjämt
kvar där, och redan tidigt utställde han,
om än med tämligen blygsam framgång, i
denna stad. Det finns mycket »Osslund» i
Umeå, vilket jag hade tillfälle att övertyga
mig om då jag tillsammans med konstnären
Kjell Rosén hade fått på min lott att söka
efter verk av den norrländske mästaren före
den sista utställningen i Stockholm. Så
drog Leander Engström som en stormvind
genom Umeå, sålde tavlor och förvärvade
vänner, av vilka den begåvade
amatörmålaren och möbelfabrikören Otto
Wret-ling t. o. m. följde honom ned till Italien
för att måla. En konstnär från Vännäs i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free