Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst och konstliv i Övre Norrland. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konst o c li konstliv i Övre Norrland
Västerbotten, Carl Magnus Lindqvist, som
efter ett par akademiår med framgång
verkat i hemorten, reste i början på 1920-talet
till Paris och kom tillbaka med en del
kubistiskt måleri. Bred och myndig
hävdade Lindqvist inom länet först konstnärens
sociala ställning, vilket han alltjämt gör
med den äran. Till sist slog sig Erie
Hallström ned på landsbygden inte så långt
från Umeå. Han ställde ut upprepade
gånger under åren fram till 1935, då hans
nordiska romantik blommade som allra vildast.
Under tiden lärde sig direktör Gunnar
Utterström, nuvarande Svenska
trähuschefen Bengt Lindeberg, disponent Nils
Wågberg och andra att — kanske tveksamt
— samla på moderna konstnärers verk.
I slutet av 1920-talet framträdde en
yngre grupp västerbottensmålare, först
treklangen Kjell Rosén — numera erkänd som
en av vårt lands bästa yngre konstnärer —,
Bertil Johansson-Bajo och Stig Wretling,
vars bror, skulptören David Wretling, dock
rätt snart flyttade från hemorten. Senare
har till gruppen sällat sig den mycket
begåvade Vera Frisén samt den oj ämne Olle
Blomberg. Men det är inte bara dessa,
som nu representera västerbottensmåleriet.
Ångermanlänningen Folke Ricklund är
sedan några år bosatt i Marsfjäll, Saxnäs, och
den originelle dansken Steen Flemming har
blivit bofast i Stensele, vars ödsliga
fjällskönhet tagit honom helt. Dessutom har
Helge Linden, som i förfjol noterade ett
stort genombrott vid en separatutställning
i Stockholm, återvänt till sin födelsestad
Umeå. Hans svåger, Hugo Zuhr, har
därmed också fått en stark förbindelselänk till
Västerbottens huvudstad. Och sist, men
inte minst, måste Erik Kylberg nämnas.
Det gör ett tiotal i hembygden
verksamma konstnärer av varierande värde,
förutsättningar och artistiska mål. Man skall
inte underskatta deras verksamhet som ett
kraftigt incitament för konstintresset, då
.lokalpatriotismen alltid är en mäktigt ver-
B er til Johansson-Bajo.
Oljemålning.
kande kraft. När västerbottenskonstnärerna
ställa ut i Stockholm, separat eller i någon
grupp eller på Allmänna konstföreningens
expositioner, uppmärksammas kritikens
utslag med stor spänning, och man känner
glädje över en Helge Lindens, en Kjell
Roséns, en Folke Ricklunds eller en Vera
Friséns framgångar.
Det finns en fara i denna entusiastiska
uppslutning kring hemortskonstnärerna,
och det är givetvis risken för att man
stänger ute impulserna utifrån. Så är emellertid
ingalunda fallet här. Under åren 1935—38
hade jag tillfälle att på nära håll följa
konstlivet i Umeå, och jag bevarar mycket starka
och levande intryck därifrån. Intressevågen
befann sig hela tiden i stigande,
utvecklingen gick konsekvent mot en större
förståelse, ett större behov av konst, och man
noterade undan för undan alltmer
betydande försäljningssiffror från utställningarna:
upp till 20 nummer blev till slut ingen
direkt ovanlighet. Köparna voro inte bara
läkare och grosshandlare utan folk i alla
ställningar, även kroppsarbetare. Och
vanan sitter ännu i — trots krisen. Utställare
från södra Sverige och andra delar av
Norrland mottagas med samma intresse: bara
på några få år utställde Martin Åberg,
Christian Eriksson, Carl Kylberg, Knut
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
