Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Öde och ideologi i Örnulf Tigerstedts diktning. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ode och ideologi i Örnulf Tigerstedts diktning
Av E. R. Gummerus
Il JN FINLÄNDSK kritiker har en gång
kallat Örnulf Tigerstedt »en filosof i
vapen». Uttrycket är träffande, men det
innebär en forcering, som förmodligen varken
gör Tigerstedt eller filosofien full rättvisa.
Det är ju snart två årtionden, som poeten
och polemikern verkat som ett jäsämne i
finländsk diskussion (han debuterade 1918,
frihetskrigets år) till förargelse för många
doktrinärer, vilka i honom inte sett något
mera än en ärkereaktionens lyriske
landsknekt —• ett slags poetisk Joseph de Maistre
för högerradikaler. Under denna tid av
bataljer och omvärderingar har emellertid hans
produktion både till arten och lynnet varit
så skiftande att den på intet sätt kan
begränsas till alltför ensartade kategorier, varken i
dikten eller politiken.
Tigerstedt har ju själv aldrig i själ och
hjärta varit en partiernas eller de slutna
fållornas man, trots att han i så mycket
företräder en sluten världssyn, ty — skriver han
i den karakteristiska inledningen till
essaysamlingen Skott i överkant — »huru poeten
än bemödar sig om trohet mot den sociala
gemenskap han tillhör, innerst i hans själs
snäcka susa dock vindarna från ingenmans
farvatten och den muntert fladdrande Jolly
Roger. Legoknekt kan han därför aldrig bli.
Sitt skrå avskyr han och ur
uppfostringsanstalten skall han förr eller senare rymma.»
Tesen — ty det är en tes till motivering
och försvar av en attityd — är betydelsefull
i sin spontana knapphändighet, därför att
den ger Tigerstedts inspiration och hållning
i ett slags förkortat perspektiv. Och det är
detta, mer än polemikens väpnade utanverk,
där vår man älskar att hölja sig i
fortifikatoriska slagord, som gör anspråk på ett kritiskt
och så att säga genealogi6kt intresse.
Tjugotalsdiktaren Tigerstedts ideologi kunde
kanske i ett givet ögonblick, för fyrtio eller hundra
år sedan, ha varit en annan. Men utan sin
emotionella kulturgrund skulle Tigerstedt
inte vara Tigerstedt, utan en högst
godtycklig världsmedborgare med en ganska
tillfällig temperamentsdragning åt den yttre
högerkanten.
Det kulturella stamträd varav Örnulf
Tigerstedt, skalden, politikern och
paradox-makaren, är en tämligen självfallen frukt
— med det avgörande tillägget av den
medvetna personlighetens arvsrätt — är
emellertid mer än typiskt, det är väsentligt
finländskt. Liksom en Bertel Gripenberg eller en
Emil Zilliacus, vilkas väsensart han tillhör i
ganska markant motsats till en Arvid Mörne
eller en Jarl Hemmer, är Örnulf Tigerstedt
betingad av ett mycket bestämt historiskt
landskap, en jordiskt lokaliserad
kulturtradition. I form, tanke och tendenser, fastän
givetvis inte i individualitetens alla
skiftningar, representerar han den finländska
högreståndskulturen.
Denna märkliga livsform har i Finland haft
två nästan lika betydelsefulla former: den
prästerliga och den militärt-politiska, båda
kulturellt och nationellt lika verksamma. I
sin egendomliga spänning mellan det
spartanska och det högkultiverade, det
provinsiella och det kosmopolitiska, det sedestränga
och det opportunistiska, saknar den måhända
egentlig motsvarighet i någon annan del av
världen. Isolerade kulturhärdar av den art,
som den finländska präst- eller herrgården
varit i ett par sekler, ha naturligtvis existerat
även på annat håll, men aldrig under så
långa tidrymder och aldrig i denna säreget
kulturspridande form -—- varken i de forna
Baltiska provinserna, på Irland eller i de
amerikanska sydstaterna. Överallt där
jordmån eller historia kunde inbjuda till en
jämförelse har herresätet varit ett erövrarnäste
eller ett faktori och ett osjälvständigt annex
till ett moderland.
Det kan vara av intresse i just detta
sammanhang att en av de få svenskar, som haft
ögonen öppna för denna kulturuppgift, varit
liberalen Viktor Rydberg. Han kallade det
svenska elementet i Finland »en
herrgårdsras» ■— berättar Jac. Ahrenberg, som
sammanträffade med diktaren vid den historiska
Uppsalapromotionen 1877, i »Människor som
jag känt»:
Fjärran från ett kungahov, från centrum för det
svenska väldet, har det i alla tider slutit sig samman
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
