Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Öde och ideologi i Örnulf Tigerstedts diktning. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öde och ideologi i Örnulf Tigerstedt s diktning
gustavianska bokskåp? (Dessa bokskåp, som
enligt Magnus Björkenheims undersökningar
av »Äldre fransk litteratur på herrgårdar i
Finland» innehålla en så förbluffande
blandning av det snusförnuftiga och det larmoyanta,
det frivola och det faktiska.)
Längtan hem och längtan bort, det är
känslans och inspirationens båda poler —
och äro de ej desamma, som styra en Gustaf
Mauritz Armfelt? Så ger sig kärnan i
Tiger-stedts känslomiljö, som kunde följas till en
ännu mera detaljerad valförvantskap:
sympatien för det gloriösa, för det fortifikatoriska
(vad man kunde kalla Sveaborgsjargongen),
för romardygderna studerade hos Gibbon.
Och det är slutligen idealet om den upplyste
misantropen.
Men här närmar man sig mera generella,
mera tankemässiga och »filosofiska» rymder
hos Örnulf Tigerstedt. Mot vad och med vad
är han väpnad och är hans vapen en filosofi?
III.
Tigerstedts angreppspunkt på fenomenet
människan är avgjort rationalistisk, men
komplicerad av föga 1700-talsmässiga
hämningar och reminiscenser — kanske från den
sedestränga och militäriska lutherdom,
vilken går som en underton genom hela hans
favoritsekel. Denne beundrare av le grand
siècle har föga förståelse för lättsinne och
frivolitet, han är märkligt oerotisk i vidaste
mening, nästan frigid även i sin lyrik. Han
kan tala om »björneborgska sjukan», den
eleganta efterlåtenheten från 1809, och andra
små svagheter från Gustavernas dagar på
ett sätt, som, mutatis mutandis, gubben
Topelius själv skulle ha gillat. Tigerstedt är
rationalist, men han är därjämte moralist —
en puritansk snarare än voltaireansk
blandning.
Så får man en diatrib som den följande,
ett polemiskt gensvar förmodligen på den
moderna blöta humanismen, men säkert inte
uteslutande dialektisk:
Detta JAG är människan, denna vidriga företeelse,
denna illaluktande, missbildade, storordiga varelse
med de stickande ögonen, den vämjeliga smaken i
munnen och det nästan kväljande grundobehaget av
att existera. En anakronism i livets planhushållning,
en av tandröta, håravfall och hemska psykoser
angripen degenerationsprodukt, som för länge sedan
dukat under om inte en ofattbar nåd utrustat detta
monstrum med förnuft och därmed satt en himmelens
ängel att regera över detta augiasstall av avskyvärda
och upproriska laster.
Det låter som om det vore formulerat av
en rationalist i bakrus — efter för mycket
planhushållning. Och det är samma tonfall
av harm och nästan besvikelse, men då riktat
mot kollektivet, som möter en i Tigerstedts
resonemang »angående
släktskapsförhållandet mellan bolsjeviker och ’direktörer’»,
samma Entrüstung, som ger inre spänning åt
den modernt »sakliga» del av hans diktning,
där han opererar med kontorsteknikens,
körtelbiologiens och atomfysikens finesser:
»Förr hade man Gud. Nu böja vi knä inför
kromosomen. Förr fruktade man fan. Nu
darra vi inför det förträngda komplexet ...»
De effektfulla antiteserna ha ett
omisskännligt tonfall. I sådana vändningar talar en
konservativt stämd polemiker i slutet av
1920-talet. Men det är dock bara ytan, formen,
tidsspråket, som ingen undandrar sig — om
han vill göra sig förstådd av samtida
tidningsläsare. »Förr hade man Gud . . . Förr
fruktade man fan ...» Ljuder ej däri liksom
ett eko av oppositionellt 1700-tal, av Voltaire
och något av Rousseau? Är det ej rösten
av en deist, som är överbevisad om satsen,
»att om Gud ej funnes, så måste han
uppfinnas» — för folkets väl och rikets bästa?
Även här ter sig alltså Tigerstedts motivering
som renodlad rationalism.
Det skulle den väl också vara om inte denna
rationalism vore högst sui generis. Till
prognosen av vår diktare hör nämligen — och
detta är troligen åter typiskt finländskt — att
hans tanketro övervägande är ett
känslo-tänkande. I grunden älskar han ej
1700-talet för det han är rationalist, utan just för
att han inte är det. Hans sympati för
upplysningens och despotiens tidevarv är först
och främst en efterhandsmotivering för den
trofasta kärlek till en tradition, som han bär
i sina ådror. Därav den sällsporda värmen
och den lyriska känslan, men också det
haltande och ogrundade i Tigerstedts apologier
pro domo sua. Han besjälas inte av en
motiverad känsla, utan av en känslomotivering
och kvalificerar sig sålunda som skald och
inte som filosof.
Kanske är det det instinktiva i hans
hållning, som gör att Tigerstedt ej genomskådar,
att den rationalism varmed han vill kröna
sin livsuppfattning är ett tveeggat vapen
och även kan vändas mot de värden han har
kärast. I sin kult av staten och statsräsonen
— Block och öde! — av dygd och ära, av den
politiska och krigiska människan, impera-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
