Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Öde och ideologi i Örnulf Tigerstedts diktning. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. Gummerus
torn Marcus Aurelius framom filosofen,
kommer han i följe med Robespierre och Saint
Just, med jakobiner och kommunarder och
deras likasinnade ättlingar. För honom gäller
det alltså, att le coeur a ses raisons que la
raison ne connait pas, fritt översatt: förnuftet
har sin logik, som känslan ej vet om.
Så kan han stanna i denna tvekan, så
egendomlig för en trosförfattning —». . .
trots detta kan jag verkligen inte påvisa
någon handgriplig mening eller något absolut
värdefullt». Varför ej, då detta menings- eller
värdefulla för honom tvivelsutan har
praktisk existens?
Och kanske är det av samma skäl, som hans
hittills högsta försök till syntes stannar vid
det — i dubbel mening — antika begreppet
»öde»:
Min kungstanke är följande: Kultur är antinatur.
Natur och kultur äro tvenne evigt oförenliga, evigt
varandra hatande, älskande och omfamnande
motsatser. Detta bör blott uppfattas som ett enkelt faktum
och berättigar oss alls inte att med Rousseau utropa
’tillbaka till naturen’. Kulturen är inom oss. Vi äro i
kulturen. Kulturens öde är vårt öde, kulturens
uppgift vår uppgift. Fyll din plikt, fullfölj ditt öde! Det
högsta är kärleken till detta öde — amor fati.
Örnulf Tigerstedt visar sig här som en
följeslagare till tidstanken — hur mycket den
än i känslan borde bära honom emot. Han,
traditionalisten, predikaren av handlingens
och bragdens mervärde, står i detta stycke
på samma front som »humanisten», den
»Oxfordförvandlade», framstegsillusionisten.
För honom liksom för dem är en tvåtusenårig
metafysisk tradition främmande, overklig,
ogripbar — om icke värdelös. I känslans
övertygelse hyllar han hemjordens
»handgripliga» skönhet, men i tankens skepsis
undviker eller avvisar han den absoluta
slutsats, som blott den, om någon, kan kröna
och fullborda hans ödeskärlek. Och så finns
det för honom ingen brygga från natur till
kultur, från Gud till fan — blott spänningens
evighet.
Diktaren Tigerstedt har undfått nåden,
men tänkaren Tigerstedt saknar »tron». Han
exemplifierar däri »tjugotalsmänniskans»
dilemma och egentliga tragedi: oförmågan att
uppleva abstrakta, d. v. s. metafysiska,
sanningar såsom närvarande realiteter, lika
gott om i religionen, filosofien eller
livsåskådningen. Samtidigt fortlever trosbehovet,
övertygelsebehovet, i känslans logik, i den lyriska
inspirationen. Och alltså klagar han sant:
»Förr fruktade man Gud . . . Förr fruktade
man fan ...» Gustavianen trodde
emellertid — på Mesmer, Björnram eller
Swedenborg.
IV
Följdriktigt nog för den inre konsekvensen
har också skalden Tigerstedt kommit att
verka långt starkare på sin samtid än
polemikern. I hans diktning klingar just detta
värde, som han i sin tanke ej kan igenkänna.
Det är björkarnas sus kring gamla
löjtnantsgårdar i Savolax, det är den spröda tonen
från gustavianska spinetter, det är slutligen
den varma trevnaden — den historiska
lokalkänslan — i åldriga herrgårdar. Men det är
också hans ödeskärlek, som sjunger sin sång
i stroferna:
Mörkt sjunger mitt svärd
för hårda män,
vid nattliga eldar för män i järn.
Kall står himlen,
kall står hela jordens ring
och rov och död förtälja alla stjärnor . . .
Detta är profetisk lyrik. Inte bara med
tanke på att den daterar från 1933 (»Min
ensträngade lyra» i samlingen De heliga
vägarna). Och inte heller i rent personlig
mening, såsom en frukt av diktarens
tra-ditionalistiska och historiska hållning. Utan
därför att Örnulf Tigerstedt verkligen
upplevat sin samtid som en beredelsetid. Däri
uppenbarar han sig som äkta skald, långt
mera än som äkta filosof i den aktuella
dialektikens domäner. Hans »öde», det är
Finlands öde och hans amor fati är en
amor patriæ. Och således gäller för hans
budskap det gamla ordet: Fata nolenlem
trahunt, volentem ducunt.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
