Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Pär Lagerkvist och Heidenstam. Tre decennier före talet i Svenska Akademien. Av A. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. Manfred
Speleman, speleman, speleman,
spela en enda làt
som för ett ögonblick endast kan
nedtysta hjärtats gråt!
Se pà mitt liv, se hur allt däri
ligger förstelnat och kallt.
Spela en endaste melodi
som lär mig att glömma allt.
Speleman, speleman, speleman
spela en enda ton,
som på det goda i livet kan
giva mig åter tron,
som blott en stråle av sol och ljus
strör på min vilsna stig,
som på den ensliga vägens grus
kastar en ros åt mig.
Man kan få uppfattningen att efterhand som
sommaren försvinner blir Stig Stigson allt
mera dyster och grubblande, men av skäl
som ovan anförts är det inte säkert att
dikterna blivit införda i kronologisk ordning.
Den 9 okt. kommer
Frågor i natten
I som vandren över heden,
livets mörka öde hed,
I som stapplen framåt leden
vacklen, fallen, segnen ned,
sen I något mål för färden,
för den rikare vandrarn satt,
något ljus, som över världen
strålar genom mörkrets natt?
I som småningom förblöder
utav stridens djupa sår
i er levnads dystra öden
i er tunga vandrings spår,
sen I något dolt, som giver
storhet åt er tysta strid,
som mot större vidder driver
anden mot en bättre tid?
I som blodiga och slagna
piskade med tusen slag
på er lyckodröm bedragna
efter varje vandringsdag —
likväl stirten mot det höga
sökande det ingen ser,
skådar edert trötta öga
något ljus som leder er?
I som vandren fram i natten
slutna samman man vid man.
sökande den dolda skatten
fädrens släkte aldrig fann,
äro edra fjät pà leden
endast spår i vägens grus
som dö bort, när över heden
åter drager stormens brus?
Den sista dikten blev införd 4 december.
Även den ger på ett märkligt sätt varsel om
Pär Lagerkvists blivande problembehandling.
Dikten heter
Himmelens stjärnor
När himmelens fäste i stilla natt
sig stjärnstrött, blånande breder
då ären I stjärnor, som lysen matt
på väg, som i mörkret mig leder
blott flämtande sken, vilka irra omkring
och tändas att slockna och falla,
blott världar, som vridas likt vår i ring
av ödet — detsamma för alla.
Men när över fästet för stormens våg
de disiga höstmoln jaga
och dimmornas töckniga, långa tåg
i kvälln över himmelen draga
då irrar min sökande blick mot er
I stjärnor som dimmorna dölja,
i natten mot höjden jag går och ser
men söker förgäves er följa,
då ären I himmelens gudaljus
som stolta i rymderna brinna,
som skulle mig höja ur jordens grus
om blott inig ert sken kunde hinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
