Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
P J
V y VJi ÅNGA konstutställningar i vår ha
haft karaktär av överblick och återblick.
Medan Sveriges allmänna konstförening
visade minnesutställningen över Bruno
Liljefors i Konstakademien hade Gösta Stenman
i sin konstsalong en utsökt utställning av
Åttiotalsmåleri. I Stockholms stadsmuseum
hade expositionen 64 konstnärer se på
Stockholm en ståtlig ingress i 1500-, 1600- och
1700-talens stadsvyer i kopparstick, teckningar
och akvareller med toppunkter i Erik
Dahl-berghs och Elias Martins skildringskonst. Det
hade sitt didaktiska behag att pendla mellan
gammalt och modernt på denna utställning
och upptäcka beröringspunkter. Vissa
egenheter i Stockholms skönhet stimulerade
stormaktstidens kopparstickare såväl som nutida
motivjägare i hyreshusen utmed de många
vattnen.
Många konsthistoriskt intressanta ting
smekte ögat på Esseltehallens nya utställning av
Tecknare och akvarellister, vars aprilkollektion
på ett lyckligt sätt kompletterade
januarigruppen. Det nyväckta eller rättare på nytt
aktualiserade intresset för »konstnärens första
utkast» till senare slutgiltiga verk var också
märkbart på Esseltehallens utställning; man
fick bl. a. se intressanta skisser till två
mästerverk i svensk landskapskonst: prins Eugens
»Den ljusa natten» av år 1898 och Anshelm
Schultzbergs »första uppslag till min
Valborgsmässa» från 1893. Av stort dokumentariskt
intresse på utställningen var den styva
dalkarlen Stig Borglinds underbara skiss till
»Sommarnatt», 1939.
»Konstverkets födelse» är namnet på
Ragnar Josephsons senaste konstteoretiska
arbete. Materialet för den dramatiskt
fängslande dialektiken i denna bok utgöres till största
delen av konstnärernas tidiga skisser, som
stundom bara äro några snabbt nedkastade
streck på ett minimalt stycke papper. Det
sedan hösten r934 av Josephson organiserade
Arkivet för dekorativ konst innehåller en
utmärkt exempelsamling för dylik konstanalys.
Vid invigningen av dess museum den 6 april
i år talade prins Eugen om de konstproblem
museet ville belysa och kom därvid in på till-
komsten av ett av sina egna verk, den
monumentalt enkla, stämningsmättade bilden
»Molnet» från 1895:
... Jag kom en gång att för min inre syn se
ett linjespel och en formverkan, som jag fann
tilltalande och suggestiv. Jag drog upp linjerna pà en
stor duk. Ljusverkan i mitten, som jag behövde,
tänkte jag först åstadkomma med ön sol, men
formen befanns för liten. Det måste vara en stor
cirkel och det blev molnet. Cumulusmoln voro just
föremål för mina studier den tiden. — Sedan jag
fått formgivningen, i stort, klar, gick jag ut i
naturen och fann där genast den backsluttning och
den trädgrupp jag behövde, en stig i terrängen
kunde jag med god vilja ana. Det hela motsvarade
—- eller trodde jag motsvara — mina intentioner.
Pä platsen utarbetade jag sedan motivet ganska
ingående inför naturen, men när jag följande år
återkom, kunde jag ej längre igenkänna detta — och
ingen annan kunde heller göra det.
Citatet — hämtat ur Sydsvenska Dagbladets
referat från invigningsfesten — belyser en
variant i det sällsamma spelet av skapande
fantasi och direkt iakttagelse; på Gösta
Stenmans nyssnämnda utställning kunde man
studera icke mindre än sex studier och skisser
till kompositioner av prins Eugen från denna
äldre period. På Stadsmuseets utställning av
Stockholmsbilder framstod han som den
lyriske skildraren av utsikten från
Waldemarsudde men också som syntetikern, vilken
hyllade Stockholm som totalitet, »staden vid
vattnen». En teckning från Söder Mälarstrand 1921
är en etapp på vägen mot den monumentala
sammanfattning, som får sitt speciella
uttryck i freskerna i Stockholms stadshus.
Bruno Liljefors’ minnesutställning blev som
beräknat en stor framgång. Jägaren-målarens
syn på svensk natur och svenskt djurliv möta
vi i den rika mångfalden av schatteringar i
Liljefors’ konst. Två väsentligt olika perioder
bruka vi gärna hålla isär vid bedömandet av
hans livsverk: den artistiskt lekfulla,
detaljkära och luftigt ljusa 80-talsdelen och den
mörka, stämningsmättade, av skogsmystik
och nattligt dunkel inspirerade 90-talsdelen.
Den förra rymmer studieårens franska
lärdomar, den senare tolkas som utslag av
djupare förtrogenhet med »det nordiska», det
stora obestämda med förankring i känslo-
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
