Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
Han hör till de skånska målare, som man vill
gruppera tillsammans med Johan Johanssons
kraftfullt komponerande konstnärstyp. En fin
känsla för stämning och tonvärden spårades
i flera verk, t. ex. i hans »Sommarsyn» med
dess stiliga summariska grepp och samtidigt
nyanserade kolorit.
Eric Gnista i Färg och Form, som vid
varje ny utställning kommer med
överraskningar — en gång för några år sedan steg
skulptören Gnista fram som målare — röjde
denna gång ett inspirerat, nervöst laddat
temperament i landskap, stilleben och
porträtt, som kunde båda reta och fängsla.
Några av hans Årstabilder ha etsat sig fast i
minnet — t. ex. den där fantastiska med de
bristande knopparna på en gren mot rymden,
en Harry Martinsonsk vision i måleri, eller
målningen med det lilla barnansiktet mot en
fond av uppsluppen karnevalsglädje. Det
smyckeaktigt ornamentala i Gnistas senaste
verk skulle kanske behöva hyfsas ibland,
men nog är han en äkta målare, en god
konstnär.
En betydligt mera tuktad talang och
tamare på många vis är Sven Sahlberg. Hans
delikata italiabilder gingo åt som smör i
solsken och hans naivt skira »Jakarandaspegeln»
rövades av en framsynt storsamlare.
Norr-ländskan Vera Frisen utställde i Färg och
Form en samling personligt förfinade verk i
mycket sober, stundom raffinerat enkel
färghållning. Hennes skicklighet i teckning har
tidigare observerats på Nationalmusei
utställning av Unga tecknare, nu övertygar hon
också som målarinna. Två andra
konstnärin-nor ha nyligen framträtt med goda
separatutställningar, Torun Munthe i Galerie
Moderne och Maj Jerndahl i De ungas salong.
Hos båda övervägde den ljusa skildringen
av hemmets och barnens värld, fångad med
innerlighet och ömsint iakttagelseförmåga.
Rosina, Maj Jerndahls knubbiga unge, är
i detta laget en känd ung dam. Barnens
och hemmets outtömliga miljö spred också
värme och trivsel hos Färg och Form, då
Eric Hallström ryckte in med alla sina
nio telningar i frodigt målade tavlor.
En förbryllande, men bitvis fängslande
utställning var den som Evert Lundquist
ordnade i Konstnärshuset i april. Med färgplan i
tungflytande asfaltskikt, liksom utlagda på
en vägbana, låter Lundquist den kompakta
färgmaterien verka som den är. Mot det
tjockt svarta står glödande rött eller flammigt
gult och orange. Han förenklar en figur till
det enda nödvändiga och ställer in den i en
färgkomposition med ett fåtal intensiva
klanger. Konst av detta slag kan aldrig
utredas. Det är förargligt för många, som fordra
reda och klarhet. Men en konstnärsbana som
Lundquists med dess obönhörliga konsekvens
och avstående från lättvunnen gunst
representerar något väsentligt. Problemlösare och
intellektuella höra med i helhetsbilden såväl
som de lyckligt skapande och problemfria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
