Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konst krönika
till Göteborg, har Nationalmuseum visat en
stor finsk utställning av konsthantverk,
ordnad i samråd med det finska
konstindustriförbundet »Ornamo». Den blev liksom
Aalto-nen-utställningen en stor publiksuccé och gav
med sin spänstigt lätta och ljusa hållning en
god bild av vad det outtröttliga landet förmår
tätt efter krigets och fredens påfrestningar.
Utställningen omspände de flesta grenar av
konstindustri. Textilier och keramik
dominerade, men man kunde också beundra den
konstruktiva klarheten och finessen i den
finska möbelkonsten. Finlands
vävkonstnä-rinnor hade så mött upp i bästa form. Kanske
just textilkonsten blev den starkaste
upplevelsen. Färgval och stoffverkan i ryor,
bildvävnader, dubbelvävnader, även i
gardin-och möbeltyger, dräll och damast imponerade
genom fantasirikedomen och energin i
kompositionerna. Koloriten i vissa ryor av Viola
Gråsten, Toini Nyström m. fl. fängslade genom
sin egenartade skönhet. Bland keramikerna
visade Michael Schilkin prov på sin
excentriska dekorativa fantasi. Alvar Aaltos glas
väckte stort intresse. Liksom i Sverige
experimenterar man i Finland med glasets
massverkan, medan den tidigare livligt omhuldade
ytdekorationen nu kommer något i
bakgrunden. Arttu Brummer är typisk med sin
förkärlek för tjockt glas i oregelbundna
former.
Innan Nils Möllerberg skickade ner sin
stora bronsstaty »Sigyn» till Lund, där den
fått sin fint beräknade plats framför det nya
Kemikum, lät han stockholmspubliken se den
i en ateljéutställning, som också omfattade
andra verk av hans märgfyllt realistiska
konst. Även makan, Inga Möllerberg,
utställde i ateljén. Hennes ljusfyllda,
blom-sterdyrkande måleri utgjorde en behaglig
fond för mannens skulpturer. Sigyn som
lyfter sin skål i en ståtligt fångad rörelse är
formad med kraft och levande uttryck. Ingen
banal idealisering tillåtes sudda ut de distinkta
dragen hos denna robusta kvinna. Modellen
är ingen förevändning blott, ett underlag för
spelande fantasi som hos vissa generaliserande
eller klassicerande skulptörer, utan förebilden
till en med envist inträngande
sanningsdyrkan utmejslad kvinnogestalt. Det realistiska
utesluter dock icke storheten i formen och
hållningen.
Till samma plats — Kemikum i Lund —
är ett annat svenskt monumentalverk knutet,
Martin Emonds stora muralkomposition med
unga kemister på exkursion i en skånsk
kustbygd. Bilden synes i sitt nu färdiga skick
hålla vad den lovade i de av Statens konstråd
på sin tid utställda skisserna, tidigare
omnämnda i Ord och Bilds konstkrönika.
Motivet, ungdomens upptäckarglädje i naturen
har fått konkret uttryck, närt av Emonds
egen inspirerade målarglädje inför de skånska
markerna. En annan stor
monumentaluppgift i Statens konstråds regi har nyligen
fullbordats: Bertil Damms »Bygd och
arbete» i landstatshuset i Gävle, en ståtlig
hyllning till nordligare nejder.
Bo Beskow utställde i mars i
Konstnärshuset. Liksom Emond är denne konstnär både
staffli- och monumentalmålare. Med Emond
delar han också en viss naiv förälskelse i
sådana motiv som på något sätt behandla
kontakten människa-natur. Emond har den
mörkare grundtonen av de två, han är mera
eftersinnande, stundom dovt patetisk i vissa
socialt syftande bilder. Beskow tar lättare
och lekfullare på tingen. En liten ambitiös
svensk kortfilm hette — tror jag —
Konfirmation, den visade flygande fåglar,
gungande lätta trädgrenar med knoppar, graciösa
björktoppar, som böjde för vinden, flickor i
de vita konfirmationsklänningarna och smala
pojkar i svart — allt mjukt glidande över i
vart annat för att på filmens vis binda ihop
det mänskliga med snabba naturglimtar.
Något liknande tycker man att det finns i
Beskows monumentalkonst, särskilt i hans
förslag till väggmålning i Svenska Lloyds
M/S Saga, som fått det rätt talande namnet
Maria Nyckelpiga. En ung bonde lyfter upp
vid ett träd i mitten sin lilla flicka, vilken på
sitt knubbiga pekfinger härbärgerar en
nyckelpiga, det i sin litenhet mest ettrigt koloristiska
i det svenska djurlivet. Ljuset i landskapet
är vackert utfört och rytmen i det hela
genomförd utan störande knyckar.
Den i De ungas salong utställande Birger
Ljungquist broderar ut rätt innerliga
scenerier med människor, oftast nakna unga
kvinnor, i landskap med oförfalskad prägel av
svensk idyll. Någon kritiker kallade honom
visst »en svensk Bonde-Renoir», ett epitet
som är så träffsäkert, att krönikören avstår
från att hitta på något annat. Det doftiga,
milt skimrande hos Renoirs franska
bondflickor har verkligen översatts till svenska i
hans tavlor.
I samma salong utställde i mars Arwid
Karlson, en bleking, numera bosatt i Skåne.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
