Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Göteborgs Stadsteater. Spelåret 1940—41. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Seen ur »Diana gar på jakt».
bekymrens tid roas och glömma. Alternativet
lyftas och befrias är svårt att förverkliga,
både för dem som skola utföra detta under
och för dem med vilka undret skall ske. Så
ha teaterns syftemål och krav på sig själv
fått skruvas ned till »en låg och angenäm
ståndpunkt». Koturnerna äro undanstuvade,
de tragiska maskerna ha blivit urmodig
rekvisita. Shakespeare har strukits från
programmet, till och med komedierna, som man
i det längsta trodde duga som publikdragande
skojigheter. Don Carlos’ deklamationer om
frihet och mänsklighet ha kastats tillbaka
med hån och protest av tomma bänkrader.
»Skratta mina barn och vänner!»
Inga ungdomar ha suttit på den översta
radens översta bänkar med öronen på spänn
och hettande kinder när de stora ödena rullats
upp på de bräder som föreställa världen.
Sällan har någon gått från teatern en
vinterkväll i känslan att bära med sig hem något
omistligt. De glada samtalen vid
premiärsupén kunde släppas lösa utan att man
äventyrade att förstöra några sublima
intryck, och ingen riskerade sin nattsömn för
Hekubas sorger och lidanden. Det var en
gång ■— den ligger ju ej längre tillbaka än
att den levande står för deras minne som voro
med — då teatern i Göteborg var och ville
vara något annat än muntration.
Detta tal kan låta bittert, men det må
tillåtas vara det. Det riktar sig icke mot
teaterledningen som bara handlar efter de
alltför tydliga direktiv publiken givit under
en rad av säsonger och som inte anser sig
ekonomiskt orka med ett hopplöst hävdande
av den höga konsten. Teaterledningen sätter
en ära i att ge de pjäser publiken vill ha,
väluppsatta och välspelade. Den har
resignerat, och vi som drömt oss en skådebana
där den stora och djupa dikten kunde komma
till tals, vi få resignera också vi. Tillsvidare.
Vi få vara glada åt det nöje teatern skänker
oss och inte göra oss misstänkta för estetiskt
snobberi. Så länge icke bränslebristen
hindrade det kunde vi till omväxling stiga upp
för de långa trapporna till Studion och få
oss en nypa av poesi, av tanke och allvar.
Den gamla spralliga ungerska
dramatiseringen »Flickorna Gyurkovics» inledde
säsongen på stora scenen i Knut Ströms regi.
Söta flickor i pittoresk kostymering, tjusiga
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
