Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Heliga Birgitta som svensk författare. Av Erik Noreen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heliga Birgitta som svensk författare
Birgitta. Vår främste Birgitta-kännare,
prof. Knut B. Westman, yttrar också:
»I undersökningens centrum måste stå de
två bekanta, efter allt att döma autentiska
Birgitta-autograferna på Kungl.
Biblioteket.» Högst egendomligt är det nu att
ingen på allvar har tagit upp frågan, om
dessa två s. k. autografer verkligen är
autografer av Birgitta.
Den för några år sedan avlidne
finländske filologen Bruno Sjöros
offentliggjorde 1909 en avhandling »Ordförråd och
ortografi i Heliga Birgittas egenhändiga
anteckningar», som ger en utmärkt nyttig
redogörelse för ortografi och
ljudförhållanden i texterna och en fullständig
alfabetisk sammanställning av ordmaterialet,
men icke med ett ord beröres frågan, om
vi verkligen har för oss autografer av
Birgitta.
Någon allvarlig behandling av den
grundläggande frågan har heller icke getts av
Toni Schmid i »Birgitta och hennes
uppenbarelser» (Lund 1940). Hon tar emellertid
upp problemet och kommer till den
slutsatsen att »autograferna» icke är
Birgittaautografer. »Går man igenom dess [-[autografens]-] {+[auto-
grafens]+} strykningar, rättelser och
felskrivningar, så kan ett förstahandsutkast
knappast antagas. Det är delvis typiska
avskrivarefel, sådana fel man gör, när
man hastigt skriver av en svårläst förlaga.»
Till bevis anförs tre textställen, men som
filolog måste jag underkänna exemplens
beviskraft.
De bägge styckena är av ganska
märkligt innehåll. Det ena är en skarp salva
mot påven och kardinalerna från
1360-talet, det andra är en formlig upprorsplan
mot kung Magnus Eriksson av Sverige,
lagd i den heliga jungfruns mun, väl från
omkr. 1360. Det dåliga rykte Magnus
Eriksson har fått hos eftervärlden och det
fula tillnamn han är känd under (Magnus
Smek) kan säkerligen i icke oväsentlig
mån ledas tillbaka på Heliga Birgitta.
I uppenbarelsen ser Birgitta fyra svenska
män stående inför den heliga jungfrun.
Deras namn har stått utskrivna i
handskriften, men är omsorgsfullt utplånade. Så
heter det:
Sedan tycktes mig, att Jungfrun talade till
dem och tog till orda sålunda: »Jag är den, till
vilken ängeln sade: ’Ave, gratia plena!’ [Hell,
full med nåd, Luc. 1: 23]. För den skull bjudes
min nåd åt alla behövande, som vilja den hava.
Jag bjuder eder min hjälp till edert rikes försvar
mot Guds ovänner, andliga och lekamliga. Jag
beder eder, att I mågen arbeta på att riket finge
den konung, som kan hjälpa det till gudeliga
gärningar och höviska seder. Jag kungör eder,
att Guds rättvisas dom skall skilja konungen
och hans avkomma från detta rike. En annan
man, infödd i riket, denna gång onämnd, av
Gud väld till konung, han skall styra riket
efter Guds vänners råd och rikets behov. [Vem
denna den heliga jungfruns eller Birgittas
kungakandidat har varit, är inte säkert känt; man har
förmodat Birgittas sonson Karl Karlsson.] Gören,
som jag råder eder, på det att färre må röna
skada och I mån få fler på er sida. Hållen denna
plan hemlig, I fyra! Både för Guds vänner och
hans ovänner boren I dölja det jag nu säger,
med mindre I finnen någon som vill såsom I,
så att riket måtte stärkas i Guds ära och god
sedvänja börjas och förnyas och det som kronan
har mist läggas under henne. Börjen sålunda!
En av eder eller flera må gå till konung Magnus
och säga så: ’Vi hava något att säga eder, som
rör eder själ, och som ett skriftermål bedja vi
eder hålla det hemligt’ jämte flera tillbörliga
ord, om eder synes lämpligt.»
Innebörden i deras tal till Magnus skulle
vara, att han hade det sämsta rykte som
någon kristen människa kan ha, och i
mycket oförblommerade ordalag beskyller
hon konungen att vara sexuellt pervers.
För det andra vore det ovisst om han
vore rättrogen, då han icke brytt sig om
den bannlysning som hade drabbat honom,
utan fortsatte att höra mässan. Vidare
vore han en rövare av kronans land och
gods och en förrädare mot sina
ämbetsmän och undersåtar.
Slutet på uppenbarelsen lyder:
Kan så vara, att de ej vilja lyda; söken eder
då hemligen vänner. Då I haven några av ridder-
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
