Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
icke bombas. Det veta vi ju, eller det måste
vi i varje fall tro, vilket är detsamma. Ett
stort och underbart återuppbyggnadsarbete
i deras tjänst förestår mänskligheten. Men
vem utanför de totalitära
propagandaministrarnas led är förmäten nog att tro sig kunna
uppgöra en plan för detta andliga
återuppbyggnadsarbete redan nu ? I denna stund
kunna vi icke göra stort mer än hålla oss
hårt fast i vad vi tro vara sant och rätt,
med risk att bli spolade överbord. Utan
tvivel skall stor dikt en gång bli frukten av
livserfarenheter som denna tid skänker stora
diktare, om några sådana vandra ibland oss.
Men till scenen hinner icke denna dikt fram
under denna ångestfulla tid.
En tillfällighet — eller är det inte en
tillfällighet? — har gjort att så gott som
samtliga de nyheter där det överhuvud taget
alls förekommit någon brottning med de
problem, som nu synas oss livsviktiga, varit
av amerikanskt ursprung; de som inte varit
amerikanska ha varit svenska. Ännu för
femton år sedan skulle något sådant varit
otänkbart; från Amerika kom då ännu blott
filmer och Avery Hopwood-farser. Med O’Neill
vändes den litterära misstron mot amerikansk
dramatik plötsligt i häpen respekt. Kanske
häpenheten bidrog att göra respekten ännu
större än den eljest skulle blivit. O’Neill har
nu sedan åtskilliga år varit tyst. Dagar utan
mål var den sista pjäs vi sågo av honom
och så vitt jag vet den sista pjäs han tryckt.
Den utmynnade i en självförnekande
anti-intellektualism, driven så långt att man
frågar sig om för författarens del någon
återvändo därur tillbaka till de fritt tänkande
och skapande författarnas led överhuvud
taget är möjlig; i det längsta vill man
dock hoppas det.
O’Neill var givetvis inte den enda
amerikanska dramatikern med litterära
aspirationer i sin generation. Under hela tjugutalet
försiggick ett systematiskt arbete på att
skaffa Nya Världen en egen dramatik i
paritet med Gamla Världens; det meddelades
och meddelas alltjämt t. o. m. akademisk
undervisning i the noble art of play-writing.
O’Neill själv hade följt en sådan kurs för
professor George P. Baker vid
Yale-universi-tetet. Om det nu är denna undervisning som
åstadkommit det eller ej, faktum är att
Amerika i dag är det land teaterledarna i
de ännu fria länderna i Gamla världen vända
sig mot inte endast när det gäller under-
hållningsdramatik, utan också sådan
dramatik som har ärende till den litterärt högst
bildade publiken.
Det betyder sedan mindre att just denna
litterärt bildade publik med ett
igenkännandets leende noterar reminiscenser från
europeisk dramatik av en något äldre årgång hos
de nya amerikanska författarna,både ifråga
om vissa problemställningar och i fråga om
ett och annat i den dramatiska tekniken. En
dramatiker likaväl som varje annan
författare skriver ifrån sig vad han själv upplevt,
och upplevelser kunna ha mött honom i
idéernas och böckernas värld likaväl som i
boudoaren eller på kontoret. Hade den
amerikanska samtidsdramatiken begränsat sig till
att vara en spegel av specifikt amerikanska
livsformer, kunde den väl förblivit fängslande
nog och besparat den därav intresserade en
kostsam resa till ort och ställe. Faktum är
att vi genom pjäser som Thornton Wilders
Vår lilla stad eller Steinbecks Moss och
människor få veta mer om dessa livsformer än
åratals amerikavistelse troligen skull lärt oss.
Men varken dessa eller O’Neills och Maxwell
Andersons pjäser skulle kommit att angå oss
personligen så som de nu göra om inte deras
författare genom böckerna gjort sig
delaktiga av europeiskt tankeliv och
oförbehållsamt avlagt räkenskap för sin läsning i sin
konstnärliga alstring. Det för oss inte minst
betydelsefulla med alla dessa författare är att
de därigenom på nytt aktualiserat en
traditionslinje i europeisk dramatik som vi själva
varit på god väg att förlora kontakten med,
en traditionslinje som omspänner så pass
remarkabla namn som Aiskhylos,
Shakespeare, Ibsen, Strindberg. Det är inte
litterära mönster de sökt i dem, på gammalt
akademiskt maner. De ha helt enkelt läst
dem och blivit tagna av dem, och det skulle
varit en brist på uppriktighet från deras sida
om de försökt dölja det.
Litterärt orienterad i en sådan grad att
hans produktion fått en smak än av pastisch
och än av tekniska experiment, och ändå
paradoxalt nog både originell och fräsch är
Thornton Wilder, vars underfundiga och
dubbelbottnade Vår lilla stad (Dramatiska
teatern 4 jan. 1940) från första stunden skapade
en stämning av förtroligt samförstånd mellan
författare och publik, trots att den lilla staden
var den mest genuint amerikanska
småstadshåla någonstans i norra staterna. Stycket har
redan fått en sympatisk anmälan i Carl Lau-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
