Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
rins sista krönika, och det är ett kriterium
så gott som något på dess poetiska charm att
den helt och fullt vann honom, trots en
formgivning som radikalt ställde på huvudet alla
de dramatiska och sceniska konventioner han
av någon anledning — kanske mest
oppositionslusta mot stortaligheten hos deras
vedersakare — höll så styvt på.
Vår lilla stad var en kärleksförklaring till
den enkla småstadsborgaren, avgiven av en
diktare som minst av allt är vare sig
småstadsborgare eller enkel. Kärleksförklaringen fick
sin egendomliga, bitterljuvt lyriska
klangfärg just genom sin karaktär av återerinring
om något som gått förlorat: en sinnets oskuld,
en hjärtats renhet, i minnets dager mer värd
än alla de intelligensens och det estetiska
fantasilivets njutningar som Wilder mindre
än de flesta förvägrat sig. Samma
kärleksförhållande och också samma nästan
ångestfulla hemlängtan till något ohjälpligt förlorat
var också den så ofta missförstådde Birger
Sjöbergs. Wilder är trots dödsfantasierna i
styckets sista akt en långt mera harmonisk
diktare än den svenska skalden. Men utan
tvivel var det till stor del Birger Sjöbergs
förtjänst att den svenska publiken så
ögonblickligen förstod honom. Liksom den
troligen var den raka motsatsen till naive danske
ironikern Kjeld Abells förtjänst att den så
snabbt fann sig tillrätta med den excentriska
formgivningen. Vad Wilder och Abell ha
gemensamt är den artistiska lekfullheten,
förmågan att presentera de olika leden i en
strikt logisk tankegång som en följd av
överraskande och graciösa ögonblicksinfall.
Från intimismen och småborgerligheten i
Vår lilla stad är steget långt till John
Stein-becks brutala skildring i Möss och människor
av livet i en arbetarbarack på en
sydstatslantgård, där en handfull mer eller mindre
löst folk tillfälligt skuffas samman för den
korta tid skördearbetet varar. Steinbeck väjer
inte för grälla effekter, hans pjäs tangerar
på sina ställen den rena melodramen och kan
gott alltigenom spelas som en sensation
s-dram; så lär den ha framförts i England,
påstås det. Men för det fordras en regissör
som gör sig döv för alla övertoner i
Stein-becks pjäs. Man behöver endast läsa de korta
naturskildringar varmed Steinbeck
interfolierat replikskiftena i den novellistiska
versionen av Mice and Men för att få klart för
sig vilken impressionist av Guds nåde han
kan vara när han vill. Det dominerande i
Mice and Men är emellertid den rent
mänskliga medkänslan med en åt ett liv i hemlöshet
och ensamhet dömd social kast. Som social
diktare har Steinbeck sedan dess tagit ännu
kraftigare tag i Vredens druvor. Här i Moss
och människor är det ett par individuella
öden som isolerats ur miljön, två pittoreska
särlingar som vi först le åt för att efterhand
gripas av en egendomlig sympati för. Båda
äro kaliforniska lantarbetare som vandra
från gard till gård som alla de andra, utan
att någonsin finna en miljö att växa samman
med. Det är onekligen en bisarr vänskap som
binder dessa två samman. George är en frisk
och stark karl med ett ovanligt redigt huvud
och skulle inte ha några svårigheter att slå
sig fram var som helst. Men han är
fastked-jad i något slags känsla av faderligt ansvar
vid en kamrat med jättelika krafter, men så
klent utrustad å förståndets vägnar att han
är absolut oförmögen att reda sig själv. Till
en början var det kanske mest en skuldkänsla
som band George vid Lennie, han hade haft
honom som driftkucku och vid något
tillfälle drivit skämtet alltför långt med honom.
Men den dumma Lennies obegränsade
tillgivenhet i vått och torrt för den klokare
kamraten förtog så småningom denne lusten
att driva med honom, dumbommen blev hans
skyddsling och slutligen hans förtrogne vän.
Tillsammans gå de och drömma om den lilla
stuga som en gång skall bli deras och som
de mycket väl veta att de aldrig skola bli i
stånd att skaffa sig.
Möss och människor är i grunden ingenting
annat än en historia om människor som ställts
utanför just det som i all sin skenbara
menlöshet gav en så djup meningsfullhet åt livet
i Vår lilla stad. Steinbecks pjäs är en pjäs
om den förtvivlans ensamhetskänsla som kan
göra stora starka karlar veka som barn, om
det ömhetsbehov som griper efter snart sagt
vad som helst för att finna en utlösning.
George och Lennie äro inte de enda som pinas
av detta ömhetsbehov och denna
ensamhetskänsla. Ingen undgår den. Där är den gamle
hjälplöse fördettingen Candy som blir sjuk
av sorg när man skjuter hans likaledes
överåriga och stinkande hund för honom. Där är
nergern Crooks som för sin ras skull inte ens
får bo bland de andra karlarna utan ruvar
ensam i en selkammare över sin övergivenhet,
olycklig som en herrelös hund.
Men om dessa känslor talas mycket litet i
pjäsen. Så när som på den tanklösa slampa
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
