Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
inför de yttre upplevelserna, och att denna
emotionella stegring kräver en annan
utlösning än vad vardagsspråket kan ge. Om
sedan det är nödvändigt att tillgripa den bundna
formen och om det inte varit tillräckligt att
intensifiera uttryckskraften i språket utan att
därför sätta det på versfötter, är en fråga
som man kan diskutera. I vilket fall som helst
är det avgörande inte vilken lösning som
väljes, utan hur den genomföres, och om det är
en verklig poet eller bara en fäsör som för
pennan.
Utan tvivel finns det en poet i Maxwell
Anderson och kanske ännu mer en poets
intentioner. Men det är dock sist och slutligen
inte som sådan han främst intresserar i dessa
båda pjäser, utan som en dramatiker för
vilken den yttre handlingen först och sist är
återspegling av ett mycket bestämt, på en
gång intellektuellt och moraliskt problem,
som angår oss alla och som Maxwell
Anderson personligen måste ha upplevt häftigare
än de flesta och i varje fall renodlat skarpare
än de flesta. Enkelt formulerat skulle det
kunna ställas så: livet är irrationellt och
out-redligt och står i varje stund i
motsatsförhållande till våra krav på rättfärdighet och
rättvisa. Vilkendera parten har rätt: livet
eller vår rättskänsla?
Det fanns en tid då detta ännu inte var ett
problem för Maxwell Anderson. Han har
redan tidigare, i Gods of the Lightning (1928)
behandlat samma rättsfall som skymtar också
bakom Grå gryning: Sacco-Vanzettimålet.
Den pjäsen var en klar j’accuse-deklaration
mot den korrumperade borgerliga rättvisan.
Ecrasez 1’infåme! Någon tanke på att samma
problem kunde ses också från en annan
synvinkel hade Anderson ännu inte. Sitt
rättspatos har han icke heller släppt i Grå gryning.
Hans hjärta är helt och fullt med den unge
Mio Romagna, vars enda tanke i livet är
upprättelse åt fadern, som i hans tidigaste
barndom fallit offer för ett justitiemord. Men
författaren ger denne oförsonlige utkrävare
av sin rätt till älskarinna systern till en av de
medskyldige i detta justitiemord, Miriamne
Esdra, och han låter henne — ljusgestalten
i dramat -— för att rädda brodern Garth
medverka till att rädda också den verklige
förövaren av det mord Romagna anklagats för i
samma stund Mio äntligen genom en
försä-gelse av denne fått i sin hand det slutgiltiga
beviset för faderns oskuld. Han lägger i den
gamle Esdras mun många visa, om också rätt
dunkla ord om tolerans och humanitet och
om fåfängligheten av allt ovist nit att vilja
spela förmyndare för livet självt, ord som
man visserligen aldrig blir riktigt klok på
om de dölja avgrunder av orientalisk
visdom eller om de rätt och slätt ingenting annat
dölja än faderns önskan att rädda sonens liv.
Och han inför slutligen i pjäsen också
domaren, som är ansvarig för justitiemordet, och
åstadkommer i teckningen av honom
styckets mest mänskliga och mest gripande roll,
en i grunden nobel och rättsinnig man, hos
vilken blotta misstanken, att han i juridiskt
rätthaveri till förmån för sin egen teori om
Romagnasaken underlåtit att pröva alla
motskäl och därigenom blivit skyldig till
Romagnas död, slutat med att fräta sönder
själsmekanismen, så att han nu åratal efter
domens avkunnande irrar omkring som en
rolös ande och med en spetsfundighet, som på
en gång är dårens och den lärde juristens, i
varje gathörn och för vem som vill höra på
försvarar sig mot inbillade anklagelser, som
ingenting annat äro än hans egna
självförebråelser. Ett bisarrt galleri av förkomna
individer, utökat med några skumma figurer ur
samhällets lägsta drägg, bland dem den
kallblodige och för att göra det hela ännu mera
makabert numera dödssjuke gangster, som
verkligen förövat mordet, och ett föga
presentabelt sällskap i en tragedi som vill ge ett
återsken både av det antika och det
shake-speariska sorgespelets höghet och patos!
Det besynnerliga är att detta trots allt
ändå inte alldeles misslyckas för Maxwell
Anderson. Den tekniska drivenhet han under
ett särdeles målmedvetet dramatiskt
författarskap förvärvat sig har väl sin del däri,
utan tvivel också den fria formen med
insprängda versifierade partier, som både
medgiva en intensivare dramatisk expansion och
ge ett slags poetisk motivering för de brott
mot sannolikheten som tjäna samma syfte
att driva upp en högre dramatisk färg i
stycket; och dessa brott mot sannolikheten äro
varken få eller ringa. Att låta slumpen en
regnig natt till en av Gud och människor
övergiven avkrok av New York sammanföra
samtliga de medagerande i en
kriminalaffär, som utagerats för mer än ett decennium
sedan, skulle inte tolererats i ett vanligt
realistiskt prosastycke. Möjligen i en melodram.
Det märkligaste är kanske att Grå gryning
inte blivit rätt och slätt en melodram. Detta
beror utan tvivel på styrkan av författarens
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
