Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Seen ur »Grå gryning».
Nya Teatern.
egen inlevelse i det problem som blivit en
livssak för alla huvudpersonerna i stycket:
har livet rätt över sanningen, eller har
sanningen rätt över livet? Mio, den gamle Esdra,
domaren Gaunt, Garth Esdra, Miriamne,
t. o. m. gangstern Trock representera blott
olika aspekter av det problemet. Och genom
var och en av dem, med undantag av Trock,
talar sist och slutligen författaren själv.
Maxwell Anderson är icke längre som förr en
de entydiga lösningarnas man.
En annan sak är att Grå gryning också är
ett tacksamt spelstycke. Det har pjäsen
tvivelsutan blivit till inte ringa del tack vare
sitt nära grannskap till melodramen. Maxwell
Anderson är medveten därom, och han har
tagit risken för en förblandning därvidlag
för att göra sig säker om pjäsens slagkraft.
Han har något som han vill ropa ut över
gator och torg, han vill oroa andra människor
med det som oroar honom själv, och han
håller sig inte för god för att tillgripa
traditionella trics från den enklare folkdramatiken
för att nå sitt mål. På den punkten erbjuder
han analogier med Kaj Munk, som dock gör
ett ännu ymnigare bruk av dem.
Grå gryning blev också i Per Axel Branners
regi både ett effektfullt teaterstycke och ett
stycke romantiskt idédrama med verklig stor
ton i. Bådadera är värt så mycket mer er-
kännande som Nya teaterns seen
sannerligen inte förfogar över den vidlyftiga
scentekniska apparat, författaren räknat med, och
som ensemblen var tillfälligt sammanförd
från olika håll. Ett konstnärligt resultat i
nivå med denna skulle det nybildade företaget
under den följande säsongen heller inte
komma att nå upp till. Starkaste intrycket
gjorde Hugo Björnes halvförryckte domare,
som ännu i förnedringen behöll den fint
bildade akademikerns naturliga värdighet och
samtidigt växte till en tragisk gestalt av den
symboliska allmängiltighet författaren syftat
åt. I sin förening av urspårad, men enveten
borgerlighet och intellektuell besatthet
sammanfattade denne domare det väsentliga i
dramats egen problemställning. Björne var
verkligen på en gång fantom och människa
i shakespearisk anda. Sture Lagerwall har
blivit något av specialist på franka och
helhjärtade ungdomar; t. o. m. litet för mycket
av specialist kan man ibland tycka. Men
denna gång kom det i hans som alltid
ypperliga diktion en underton av förbittrat allvar
och självförglömmande inlevelse, som tände
en häftigare eld i denne unge
rättfärdighets-fanatiker än i någon av Lagerwalls tidigare
rollskapelser. Meningen är att Mio skall
komma oss att tänka på Orestes och Hamlet,
de båda klassiska inkarnationerna av söner
21—Ord och Bild, 50 .fi årg.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
