Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
som satsa allt i livet för att hämnas en faders
skymfliga död. På samma sätt är det meningen
att judeflickan Miriamne skall påminna om
Jessica i Köpmannen i Venedig. Här kan man
nog säga att Maxwell Anderson syndat med
ett för mycket av Shakepeareromantik. Å
andra sidan bidrar det inslag av lyrisk poesi
som Miriamne tillför pjäsen att ge stycket
ögonblick av en välbehövlig avspänning från
den hätska brottningskampen mellan de
oförsonliga parterna i ett blodsdrama, och Irma
Christenson tillvaratog dem också med
intelligens och takt.
I Grå gryning har Anderson på ett
naturligt sätt utvunnit en melodramatisk
spänning genom att förlägga handlingen till den
gangstermiljö som ju själva rättsfallet är
hämtat ifrån. Gangsterna dyka upp också i
Morgondagens män och förfela inte sin
uppgift att ge spänning och kolorit också åt
detta drama. Det kan dock inte hjälpas att
de här verka mera godtyckligt insatta i en
pjäs som egentligen handlar om något helt
annat än om dem.
Det är mycket naturligt att författaren känt
ett behov av bifigurer som tillföra stycket en
smula handgriplig dramatisk realitet.
Huvudfiguren själv är egentligen ingenting annat
än en negation. King McCloud är en man
som förnekat sig själv och förnekat sina ideal.
Han är den diametrala motsatsen till vad man
menar med en dramatisk hjälte. King har
drivit satsen om livets överhöghet över de
abstrakta rättskraven ut i dess yttersta
konsekvenser. Detta vore ursäktligt om han vore
en frodig Sancho Panza-natur, för vilken
intellektets och samvetets bekymmer väga lätt
i jämförelse med ett mål mat och en god sömn.
Men det är han inte. Han är en klar
intellektuell, och han har varit den tändande själen
bland en skara ungdomar som gick ut som
frivilliga på röda sidan i spanska
inbördeskriget. Det är bara det att hans intellekt inför
de verkliga påfrestningarna visar sig ännu
vaknare än hans rättskänsla. Han har gjort
över med alla religiösa och metafysiska
föreställningar. Något liv efter detta tror han inte
på. När han då klarare och tidigare än sina
kamrater inser det hopplösa i de rödas sak i
Spanien är det fullt logiskt att han frågar sig
vem han gör någon glädje med att dö för den.
Problemet är sannerligen inte bara en
akademisk konstruktion, det har en fruktansvärd
realitet, i våra dagar mera påträngande än
någonsin. Och det är ingen lätt uppgift Maxwell
Anderson påtagit sig när han låter sitt
språkrör i pjäsen, en gammal till Amerika inflyttad
spansk radikal från ett tidigare inbördeskrig,
med teoretiska argument försöka övertyga
King att han har orätt. Argumenten visa sig
vid närmare eftersyn, trots den möda
författaren gjort sig om dem, ganska nötta och
ineffektiva, hämtade som de äro ur en ganska
föråldrad utvecklingsoptimism-arsenal. När de
ändå göra effekt och förmå King att sona sitt
trohetsbrott med en offerdöd i en betydligt
ringare sak än Spaniens frihet: för att rädda
två för mord oskyldigt misstänkta indianer,
är det också mindre dessa argument som verka
än det faktum att tillvaron för King helt
enkelt blivit outhärdlig, sedan han svek sina
kamrater i Spanien, dubbelt outhärdlig
därtill sedan han mött den ljusa trosvissheten
hos den gamle spanske radikalen och — än
mer — hos hans dotter, som genom en
broders skildringar av sin kamrat King kommit
att se upp till honom som själva inkarnationen
av en kämpande och omutlig idealist.
Anderson låter King summera ned sitt facit i orden:
En man måste dö för vad han tror på, om
han kommer i den situationen att ett val är
oundvikligt. Gör han det inte, upphör han
att tro på någonting alls. Och det är också
att dö.
Det är kanske inte ett sätt att ställa
problemet som har giltighet för alla människor.
Men det har en absolut giltighet för människor
av Kings typ. Den stora svårigheten för den
skådespelare som skall spela rollen är att
hela tiden ge oss en känsla att King också
verkligen är en man av den typen. Ty ända
från första scenen och fram till den sista gör
King ingenting annat än viker undan inför
detta som Ibsen kallade den ideale fordring.
Hans lätthet att finna motargument mot
denna ideale fordring gör honom permanent
och ohjälpligt feg. Han erbjuder gång på gång
bilden av det ömkligaste av allt: en feg Don
Quixote. En idealens fördetting.
En eld som blivit aska, ett spelande
temperament som blivit improduktiv rolöshet
var också vad Lars Hanson fick ut ur rollen.
Lars Hanson har i sig själv något av en
sökande teoretisk problemlösare, vars lösningar
man aldrig kan vara ointresserad av, även när
de äro hugskott, både för deras originalitets
och för deras skärpas skull. Han höll pjäsen
igenom intresset vid makt för denna
skuggbild av en idealist, vilket i och för sig måste
betraktas som ett mästerprov; i Maxwell
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
