Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Set Svanholm—Laca. Brita Hertzberg—Jenufa. Einar Beyron—Steva.
Scen ur »Jenufa». Fot. Järlås.
Opera- och konsertkrönika
Av Herman Glimstedt
I
NEJ, min Aladdin bygger inte på
Oehlenschlägers, förklarade Kurt Atterberg
i Operans programblad, men självfallet
är den inspirerad av den urgamla sagan från
Tusen och en natt.
Om tonsättarens librettist, wienaren Bruno
Hardt-Warden, någorlunda strikt velat
hålla sig till originalsagan borde den nya
svenska sagooperan ganska nära ha kommit
att ansluta sig också till den danske skalden.
Redan vid framförandet på en talscen måste,
såsom det också visade sig på Dramatiska
teatern 1914, hans dramatiska »Eventyr»
beskäras på sin romantiska lyrik och filosofi.
I en till ännu större koncentration tvingad
operalibretto skulle pjäsen ytterligare komma
att reduceras till det som blott är dess stomme.
Men i huvudsak överensstämmer denna med
vad Scheherazade under den 2Ö9:de natten
berättar för kung Scharyar.
Inte ens i operans inledningsscen erhålles
någon skymt av den »naturens muntre son»,
»den långe lymmel», som Oehlenschläger med
stöd av den ursprungliga berättelsen kunde
kalla den ännu ej av någon sultandotters
åsyn förhäxade skräddarsonen. Redan när
operans Aladdin gör sin entré i den larmande
gatubasaren i Samarkand hälsas han med
ett tillrop snarlikt det som inleder en med
»Prins Aladin av Lampan» besläktad annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
