Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Frödingsdikt: »Si drömmaren kommer där.»
Hans »önskedrömmar» få emellertid ett
konkret innehåll sedan han mött och talat
med prinsessan, ohörsam som han varit mot
förbudet att vistas ute när hon beger sig
till Hammambadet.
Så långt känns sagan någorlunda igen,
även om några ord där självfallet inte växlas
mellan dem båda. Men vad har det blivit av
följande personer? Trollkarlen som utforskat
tillvaron av en omätlig skatt och en därtill
hörande magisk lampa? Storvisirens son
som förmälts med prinsessan men själva
bröllopsnatten bortföres från henne ? Och
stor-visiren själv som med grämelse och dolsk
avund ser sonens fiasko som sultanens måg
och Aladdin i dennes ställe vinnande
kärlekslycka och äreställen? Jo, dessa tre ha
in-ventiöst nog i det närmaste sammanslagits
till en enda, storvisiren, som i operan döpts
till det idéassociativt förbryllande namnet
Molok. Denne som själv friat till prinsessan
med det senast från en lappländsk film
bekanta finska namnet Laila gör sin entré som
ormtjusare för att på detta säregna sätt
bland folket värva vänner vid sina — i texten
mycket flyktigt antydda — stämplingar mot
svärfadern in spe. Förklarligt nog blir han
högst förtörnad på Aladdin, för hans tilltag
mot Laila — så familjärt både om- och
tilltalas sultandottern i allmänhet, ungefär som
första bästa gymnasistflamma. Men efter
att först ha tillkallat palatsvakten låter
storvisiren, kastande sin förklädnad, släppa
den häktade ynglingen. Anledningen härtill
är Den blinde tiggaren, en i opera versionen
nyuppfunnen person, mot vilken Aladdin
visat givmildhet och vars uppgift till en
början blir att informera storvisiren om vad
sagans magiker utrönt beträffande den för
Aladdin förutbestämda skatten. »Med
lampans hjälp blir Laila din», förklarar Tiggaren
först för storvisiren men tillägger sedan vissa
villkor som tyda på bekantskap med Wagners
både Siegfried och Parsifal. Deras innebörd
framgår av de ord Tiggaren sjunger
ögonblicket innan han i och med hemlighetens
yppande ger upp andan:
Den blott tänder lampans sken,
som är modig, god och ren.
En blott vet jag,
vilken aldrig någon fruktan känt,
som tror på under,
som är ren,
en blott är det:
Aladdin!
Molok hade visserligen irriterats av
Tiggarens fråga: »Och är du ren? Låg aldrig du i
vällust hos en kvinna?» Likvisst ämnar han
nu söka tilltvinga sig Laila med tillhjälp av
Aladdin, som får veta vad Tiggaren
förkunnat. Och ynglingen lyfter upp stenen som
döljer nedgången till grottan-skattkammaren,
varefter båda försvinna dit ned. Men
Tiggaren återuppstår i jättelik skepnad, nu
såsom Dschababirah, det är uttytt Lampans
ande, vilken nedkallar välsignelse över sin
skyddsling.
»Här skulle jag med Laila evigt vilja leva
fram mitt liv!» —- utbrister i första aktens
andra tablå den av grottans dock föga
hemtrevliga prakt överväldigade Aladdin. När
Molok vill roffa åt sig den av Aladdin
medtagna lampan, börjar denna mycket lägligt
att stråla »in unheimlichem Glanz», såsom
det föreskrives i originaltextens
scenanvisning. Halvt bländad måste Molok störta
därifrån, och Aladdin finner sig lämnad
ensam i den igenrasade grottan. Av en
händelse råkar han få lampan att fladdra tre
gånger, och den genast tillstädeskomne
Anden bekräftar (i olikhet med Tusen och en
natt, där lampan ju gnides) att detta är
sättet att kalla på honom. Samtidigt varnar
han Aladdin för att någonsin släppa lampan
ur sin hand: »Då mister du på nytt din kraft
och måste se din lycka fly!» Nu öppnas
emellertid grottans utgång för honom.
För att göra en utvikning från referatet:
när Tusen och en natt företrädesvis
befruktat den komiska operan, däribland
åtskilliga, dock glömda Aladdin-operor, har
som förklaring angetts karaktären hos den
orientaliska sagodiktningen som visar sig
motsträvig mot dramatisk musik: den gör
det därför att där saknas den fritt och
individuellt handlande och kännande kvinnan.
»Orienten breder en slöja ej blött över
kvinnans ansikte och kropp utan också över
hennes själ. Den orientaliska kvinnan räcker
precis till för den komiska operan, som reder
sig med färdiga karaktärer, typer», så skrev
i Neue Freie Presse Julius Korngold i en
kritik av »Maruf», som jämte »Kalifen i
Bagdad», den för några år sedan givna
enaktaren »Kalifens hovnarr» och baletten
»Scheherazade» på Stockholmsoperan
företrätt Tusen och en natt-genren. Någon
mer nyanserad kvinnostudie har
Oehlenschläger ej heller sökt utföra i sin
»Aladdin», där Gulnare är så där i allmänhet
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
