Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
(andra aktens första tablå), vid reprisen
utförd som duett tillsammans med Aladdin;
där hörs också en bestickande legering av
nordiska lyrismer och orientalism. Efter
Aladdins vanmäktiga, även musikaliskt matta
försök att gripa Laila-fantomet följer det
Fiss-duradagio, »Väggar viken!», varmed
Anden framtrollar scenförändring; det är en
enkelt visartad melodi, hymniskt stegrad
genom orkesterns varmt uttrycksfulla
kontrapunkt och en nästan klassicistiskt praktfull
förhållningsharmonik i sorlande
mellanstäm-mor.
En under changemanget spelad marsch
med frappanta, envist fasthållna stora terser
— en form av orientaliskt menad
helton-harmonik — blir i palatstablån hyllningskör
för sultanen. Föga givande är dennes
rytmiskt sega och på det nu kanske välbekanta
intervallet oavbrutet åkande hälsningssång.
Men när han efter Lailas entré åter tar till
orda sker det klassiskt oratoriemässigt, i
melodiskt recitativiska fraser, interpunkterade
med orkesterns brett klingande ackord. »Sju
hela månvarv sakta svunno hän» -—- Lailas
följande d-mollromans med avslutande
dam-kör, antyder redan metriskt hennes frågande
hänvändelse till hjärtat: den första periodens
satser hejda sig båda efter tre takter; allt i
denna nordiskt spröda visa på 18 takter,
däri inberäknad haremsdamernas till sist
sjungna fyrtaktiga undran, gör den till en
liten pärla; men är inte Rangströmspastischen
här fullständig? I prinsessans strax därefter
följande H-durromans »När jag till Hammarn
gick» måste beundras Atterbergs förmåga
att ur ett skenbart oansenligt motiv, en till
Aladdins första sång hörande ritornell, en
orientalisk tonslinga, utveckla en sånglig
organism med rikt blommande, ibland om
Pe-terson-Berger erinrande blond melodik. De
med gyllne skålar uppvaktande slavinnornas
dans utmärkes mindre av bärig melodik
än av apart, i zigzaglinjer bruten rytmik och
effektfullt crescendo (t. ex. den först av
klangsvaga instrument utförda forslagstriolen
som. till sist övertas av råmande bleck).
Oväntat betryckt klingar Aladdins likaledes
melodiskt torftiga g-mollromans »Du, lampa,
skänkte sagoprakt!», en hyllningssång vars
kromatiskt kvidande intervall förefalla bättre
motiverade när den med förändrad text,
syftande på lampans bortrövande genom
Molok, upprepas av Aladdin och Anden.
Skäl för beteckningen gör det Allegro furioso
som, ibland endast med hetsigt pulserande
rytmik, verkningsfullt beledsagar
dryckes-och dansorgien i början av tredje akten. Den
i slappgask övergående stämningen får sin
motiviska illustration med raglande rytmik
och — låt oss i stället för överstigande eller
förminskade säga — fylleristiska intervall.
Äntligen får Molok något kantabelt på sin
lott, men i betraktande av textens här
särskilt flugiga tragik känns det närmast
tillfredsställande att ariekomplexet från och med
orden »Kvalfulla öde!» ej erbjuder annat än
oinspirerade, allt för välbekant atterbergska
vändningar särskilt med efterhängset
daktyliska rytmer. Prinsessans dans sker till
samma musik som vid hennes och
haremsdamernas entré i första akten — kanske
är det dessa förut hörda toner som vägleda
Aladdin till platsen. Den med dansrytmerna
förknippade vokala kontrapunkten övergår
osökt i ett mellanparti av Andens hymn.
Aladdins motiv strålar åter upp. Anden tar
upp hymnen från början, kören förstärker den,
till sist i en väldig klangstegring sjungande
även de ursprungligen endast orkestrala
mot- och mellanstämmorna; här
förekommer partiturets enda ansats till
vokalpoly-foni. Det ståtliga slutet krönes med en ny
liten körhymn, med klockklingande melodi
och med sådana där parallella kvarter i
kör-stämmorna som kunna kallas både
exoti-serande och medeltidsarkaiserande.
Libretton har ej kunnat stimulera
tonsättaren till något trots teknisk virtuositet
och flera fängslande partier helgjutet verk.
Detta är musikaliskt ännu mer eklektiskt
än Atterbergs föregående operor, av vilka
»Fanal» tack vare sin dramatiskt relativt
ändamålsenliga text väl får sättas främst,
till och med fore den annars genom tonsatt
österlingsk naturlyrik värdefulla
»Bäckahästen».
Förklarligt nog vittnade knappast heller
iscensättningen om större entusiasm för
uppgiften. Villigt skall erkännas det
svårlösta i »Aladdins» sceniska problem, som
bättre lämpa sig för den med
trickfotografering opererande filmen; där skulle till och
med Aladdins flygande palats ledigt kunna
visas. Det blev något litet löjeväckande med
denna »underbara» lampa vars beskedligt
blinkande ljus skulle ha så gruvliga
verkningar; så t. ex. måste av programmets
innehållsredogörelse inhämtas att det var därav
Molok dog sin obemärkta död i kulissen.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
