Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Opera- och konsertkrönika
I brist på filmens resurser — tänk på djinnen
i den nya versionen av »Tjuven i Bagdad»
— var det nog en riktig tanke att låta Anden
framställas genom stillastående projektion,
men den åtminstone från krönikörens plats
mestadels diffust verkande materialiseringen
ställde väl stora fordringar på publikens
fantasi, som däremot akustiskt understöddes
av högtalarförstärkningen. Såsom ansvarig
för dekorationerna angavs Jon-And, som
dock tycktes till åtskillig del ha varit
hänvisad till förut förefintligt orientaliskt material.
Särskilt första aktens basar invid Hammarn
blev en besvikelse med sina blacka färger.
Mer koloristisk finess utmärkte palatsets
festsal, där en del detaljer visserligen tycktes
igenkända från en tidigare utstyrselsuccés
med Tusen och en natt-motiv, nämligen
»Maruf». Moloks »festsal», nattklubbslokal
med österländskt yppiga, förföriskt belysta
accessoarer, ägde nog den föreskrivet
»kvalmigt sinnliga luften». Kostymerna föreföllo
till ansenlig del hämtade från äldre
iscensättningar, men om jag t. ex. tyckte mig
känna igen de dansande slavinnornas
byx-kjolar från »Scheherazade» kan det medges
att de passade bra också här. Riktig fräschör
ägde emellertid ej den del av iscensättningen
som med ett sammanfattande namn kan
kallas för dekor.
För regin svarade Harry Stangenberg,
som inte gärna kunnat inblåsa verkligt
dramatiskt liv i den dödfödda handlingen,
men åtminstone i de stora mass-scenerna
kunde visa sin förmåga att arrangera
festliga tableaux som dock inte kunde bli mycket
vivants. (Beklagansvärd den man som i
och för sista aktslutets kärleksapoteos måst
ordna med de från suffiterna nedregnande
röda pappersbitar som liksom fordom i
»Mefistofeles» skulle föreställa rosenblad!)
Litet röriga voro nog Julian Algos baletter,
som ju ibland också måst komponeras till
rätt intrikata rytmer (t. ex. de där i
zigzaglinjer). Den musikaliska ledningen hade
an-förtrotts åt den i dessa spalter förut
endast som balettdirigent omnämnde unge
Sten-Åke Axelsson, som löste sin uppgift
med smak och precision.
En hängsjuk drömmare, endast ryckande
upp sig ett slag i början då Aladdin tar
Tiggarens parti mot Molok, ett kringvandrande
struphuvud utan störande cerebralt tillbehör
-—■ kunde mycket mer egentligen begäras av
Einar Andersson i titelpartiet ? Vokalt är
artisten ännu ojämn, ibland, såsom särskilt
i hans entrésång, utvecklande verklig
tenorglans, men alltför ofta, frånsett enstaka
höjdtoner, bekajad med hämningar;
visserligen är sångpartiet ej lika väl tillgodosett
som den av Jussi Björling kreerade
skarp-rättarsonens i »Fanal», men något mera
kunde det ha låtit. Ojämförligt bättre gynnad
är Laila som hade en sångligt och sceniskt
behaglig framställarinna i Ruth Moberg,
förra spelårets Greta i Humperdincks
sagoopera; det var själ i hennes romanssång.
(»Paradisiska åsyn!» — utropar kören när
Laila börjar dansa i sista akten, oblygt
blottad som för magdans, men så renhjärtad
så. Nej, då var det mer reson med en av våra
charmanta ballerinor som autentiskt verkande
magdansös i samma akts inledande orgie.)
Inte ens Joel Berglund förmådde trots sin
stämma och sin under senare år i bovfacket
förvärvade rutin intressera oss för storvesiren
Molok. Som Tiggaren-Anden fick Léon
Björ-ker kantabel användning för sin voluminösa
bas, även om dennas naturliga timbre något
förtogs genom den alltifrån första aktens
senare del använda högtalarförstärkningen.
Nämnvärda i smärre partier äro Folke
Jonsson, vilkens bas fick klinga sonort i
sultanens oratorierecitativ, Björn Forsell som
Balab, den förkroppsligade slappgasken, ett
vingligt österländskt fastage med
alkoholiserade, understundom hickande tonfall samt
Folke Cembraeus, vilkens »komiska» entré
som sultanens övereunuck var ett verkligt
tonträffningsprov: hans sju gånger mässade
ramsa, gällande förbudet att vistas ute vid
prinsessans annalkande, upprepades var gång
en halv ton högre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
