Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så gott som obekante tjecken Leoš Janáček
framvisar i detta sitt utomlands mest kända
verk. Detta som hade sin urpremiär i Brünn
1904 men vars internationella berömmelse
daterar sig först från Pragpremiären 1916
blev enligt den trots någon panegyrik
förmodligen pålitlige Janáček-biografen Max
Brod komponerat 1896—1903. Denna
uppgift motsäger den utomlands någon gång
uttalade uppfattningen att den vid
Brünn-premiären femtioårige tonsättaren influerats
av Debussys 1902 urframförda »Pelléas och
Mélisande». I likhet med fransmannen reagerade
Janáček mot Wagnerstilen, även om hans
egentliga motpol var den visserligen nationellt
inspirerade men samtidigt »nytyskt»
orienterade Smetana. På egen hand sökte sig
Janáček fram till samma princip för
sångdeklamationen som varit vägledande för
Debussy: trohet mot talspråket. Men genom
sitt ämnesval då han tonsatte ett förut på
talscenen givet drama av sin landsmaninna
Gabriela Preissová kan Janáček synas
anknyta till en tidigare antiwagnersk riktning,
den italienska verismen. Också »Jenufa»
vill, såsom det sjunges i »Pajazzo»-prologen,
ge »en bild ur det verkliga livet». Denna är
liksom »På Sicilien» hämtad ur bondelivet.
Detta senare verks originaltitel, »Cavalleria
rusticana», kunde passa in också på »Jenufa».
Också den är ett drama om bondeheder. Ej
heller där saknas mord och annan
våldshandling som höra verismen till. Men det
måste betonas att det är en i hög grad
slaviskt färgad variation av temat vi göra
bekantskap med i Janáček, såsom
undertiteln anger, »opera ur det mähriska
folklivet».
»Jungfru Maria», bönfaller Jenufa, »om
till soldat man nu tager min käraste, då
blir vårt bröllop ej av. Och då skall
skammen mig följa hela livet.» Den guldblonde
Steva, hennes »käraste», ägaren till kvarnen
där hon vistas, blir frikallad. Men när han
infinner sig med stojande rekryter och
musikanter är han berusad och skrytsamt prydd
med blommor han fått av andra flickor.
Klockaränkan — »klockarmor» som hon
tituleras — Buryjovka, Jenufas fostermor,
som ej vet något om den hotande »skammen»,
förbjuder giftermålet förrän efter ett års
prövotid och under villkor att Steva lägger
bort att dricka. Så är det den mörke Laca,
halvbrodern, som också älskar Jenufa, men
utan gensvar. Han vet att det enda som binder
Steva vid Jenufa är hennes skönhet, hennes
»äppelfina kinder». Efter att under större
delen av akten ha suttit och täljt på ett
piskskaft är han nu framme med kniven: så
där, nu är hennes kind inte längre så äppelfin!
Ett halvår senare har Jenufa fått sitt barn
i fostermoderns stuga där hon hålles gömd.
Steva som tillkallats av den förtvivlade
klockaränkan får veta vad som hänt, men
han älskar inte längre Jenufa sedan hon
(det är då något överdrivet sagt) förlorade
sin skönhet; förresten är han nu förlovad med
bydomarens dotter. Knappt har denne ynklige
by-donjuan rymt fältet förrän Laca, djupt
ångerfull över sin impulsiva våldshandling,
kommer och inför klockarfrun betygar sin
alltjämt lika varma kärlek för Jenufa. »Skall
jag övertaga hennes barn med Steva?» —
undrar han dock. »Det är dött», svarar
Buryjovka, plötsligt bejakande en tanke
som hon redan förut umgåtts med. Tanken
förverkligas sedan Laca avlägsnat sig: barnet
dränkes därutanför, under isen. Vart har
det tagit vägen? — undrar Jenufa som under
halvbrödernas besök låg och slumrade i sin
kammare. »Du har ju yrat i två dagar,
din gosse är död!» — lyckas fostermodern
utan svårighet inbilla henne. »Så är han död
är redan en ängel i himlen», resignerar den
nyss vid sitt barn passionerat fästade modern
snabbt nog. Dessutom lyssnar hon nu
beredvilligt till den återkomne Laca: honom
vill hon bli trogen i lust och nöd!
Just som bröllopsskaran (i sista akten)
skall förflytta sig från klockaränkans stuga
sker upptäckten. Värdinnan bekänner att
det är hon som är skyldig till det vid
islossningen hittade barnets död. »Förlossaren
blickar ned på oss!» — lyckas Jenufa trösta
sin fostermor. »O, Laca, kom, nu känner jag
i hjärtat den kärlek som Gud behagar!» —
äro Jenufas och dramats sista ord.
Sceniskt verkningsfullt är detta i
operaversionen förkortade stycke vars dystra ton
livas av upprörda scener eller lantliga
genrebilder sådana som t. ex. sista aktens
bröllopsförberedelser. Svag är dock, såsom i någon
mån torde ha framgått av referatet,
motiveringen för flera väsentliga moment i
händelseförloppet, särskilt för Jenufas handlande
eller snarare brist på handlande.
Ytterligare kan framhållas den i sammanhanget
föga trovärdiga objektivitet varmed hon i
bröllopsakten anger sin syn på de tillstädeskomna
båda halvbröderna: »Var och en av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
