Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
R. R. Eklund.
fullföljer R. R. Eklund en finländsk tradition
— vi behöver bara tänka på »Älgskyttarne».
Men R. R. Eklund är inte bara en målare,
han är först och främst en filosof. Naturbilden
blir för honom ett moraliskt faktum. Ett
typiskt exempel härpå är dikten
»Barvinterträd», där motsatsen mellan sommarens
löv-klädda trädkronor och vinterns kala
trädskelett blir en bild av motsättningen mellan
lögn och sanning. Dikten slutar med de
betecknande orden:
Det var inte sant med lövskruden,
en lögn var de stilla vaggande hängena
och en sjufaldig blommens flödande skum.
Nu gapa hål
där allt det granna satt
och sanningens nordan
går fram mellan darrande kvistar.
Länge stod ni pösande i vägen,
länge skymde ni sikten,
men nu —
Nu ser man äntligen tvärs över gatan.
Nu kan man urskilja alla fönstren och skyltarna,
nu syns urmakarns normalur
och man vet precis
när rätta vagnen går.
Liksom Diktonius hyllar Eklund de enkla
och osammansatta tingen i tillvaron:
sandkornet i barnets sandhög, brödet under
bondkvinnans arm. Men tystnaden och
gränslösheten över slätten blir en uppenbarelse av en
gudomlighet, vars röst fromma människor
tycker sig förnimma. Det finns i Eklunds dikt
både rymd och jord, ande och materia. Att
söka ge idéen diktens kroppsliga gestalt är
Eklunds ars poetica, som fått ett uttryck i
»Jorden till den blå blomman»:
Jag vill att du skall dricka must av min must,
du som är det sprödaste och det skäraste,
du som flyr undan mig på lätta blà vingar.
1
I
Floder av djupröda rosor kvälla fram ur mig,
deras vällukt går som ångor över min kropp,
träd, starka och djärva, gräva sina rötter i djupen.
Du spirar där uppe,
högt uppe, där jag möter rymden och min makt tar slut.
Du får din färg av fjärran världar,
du skälver för fläktar dem jag ej känner,
det är som visste du ej att du växer på farlig grund.
Men för dig är djupens farlighet större än för andra,
större än för rosorna,
större än någonsin för de starka träden,
större än för allt som dricker min must lik en daglig
dryck.
Beständigt lyser din krona genom mörkret,
jag ser endast dess blånad
och djupen häva sig mot dig likt bundna jättar.
Varför skall jag giva rosorna min flödande saft och
träden min styrka?
Jag vill att endast du skall dricka av min starkaste
must,
du som äger det jag icke har.
Jag vill att din frukt skall bliva ett underfullt barn
av jordens och rymdens härligheter.
Örnulf Tigerstedt rör sig i diktsamlingen
»Sista etappen» på den stora tragedins, det
höga patosets koturner. Han strör omkring
sig högtidliga historiska associationer och
grekiska och romerska diktsymboler. Hans
dikt skramlar en smula ihåligt. Det tämligen
opersonliga innehållet förmår inte fylla den
stora, litet rostanlupna rustningen med kött
och blod. Tigerstedts tema är nu som tidigare
de väldiga världsproblemen. Diktaren är en
historisk romantiker och han känner sig stå
vid tröskeln till ett nytt tidsskede,
Cæsarer-nas och diktatorernas tidsålder.
Mest äkta verkar Tigerstedt i de dikter,
som inspirerats av hembygden,
sommarhemmet på Hangöudd och den välkända
herrgårdsmiljö han tidigare så utomordentligt
vackert hyllat i »De heliga vägarna». Det
gamla temat spelas upp i den fina och djupa
dikten »Ett herrgårdsminne»:
Ett ensamt ljus i en taklåg sal
vid sidan av allfarvägen.
Pilastrar, lunetter, ett valmtak av spån,
en stormskövlad park, en igengrodd berså,
ett murknande lusthus vid stranden:
Det blev, o hjärta, ditt mål till sist,
ditt mål efter långväga färder.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
